Metronome

Idag görs det väldigt mycket tråkiga spel. Väldigt många olika titlar, men med samma innehåll. Man skjuter, kör, bygger, sportar eller något liknande. Det kommer sällan något nytt, något som får oss att tänka "vilken fullkomligt lysande idé att göra ett spel på". I och med att produktionskostnaderna höjs för nästa generation kan vi vänta oss ännu färre nyskapande titlar, och fler "säkra kort" innehållandes runda fotbollar och röda sportbilar.

Japan brukar dock vara ganska glada på att vara annorlunda. Att skriva om annorlunda spel, och inte nämna Katamari Damacy och Wario Ware vore på snudd brottsligt, så nu är det gjort. Båda de spelen är ett bevis på att man inte alltid behöver 300 miljoner kronor i budget för att skapa något stort. En tanke räcker långt. Men det behöver inte alltid vara landet i öst som briserar revolutionsbarriären. Sverige har haft ett par riktigt skruvade spel genom åren, med Kula World i toppen. Det gamla pusselspelet till Playstation som var en primitiv föregångare till Super Monkey Ball, skulle man kunna säga. Nu är det dags igen - med Metronome.

Supersvenska Metronome är baserat på något så simpelt som ljud. Du hörde rätt. Ljud. Grundtanken är att man kan spela in vilket ljud som helst i spelet och sedan använda det vid olika situationer. För att förinta fiender spelar man till exempel något extremt högljutt och illalåtande, medan man för att charma dörrvakter och dylikt kan spela upp något varmt och betryggande. Behöver du komma förbi en dörr som är låst med röstscanning? Spela in rätt röst, och spela sedan upp den för dörren - vipps så är du inne.

Metronome är namnet på staden som spektaklet utspelar sig i. Det är en lagom stor stad, innehållandes massor utav, just det, ljud. Hittar man inte det ljud man letar efter, skapa det själv. Krascha en glasruta eller vält en bokhylla, du bestämmer. Allt står dock inte rätt till i Metronome. Människorna som bor där gör inget annat än att jobba. De ifrågasätter inte varför de arbetar, utan gör det blint. Allting styrs av det genomonda företaget "The Corporation" som försätter allt och alla i arbete. Tankarna går lite åt samma håll som när man spelar Half-Life 2 i och med känslan av förtryck, som ligger tät över båda spelen.

En dag händer dock något. Du, axlandes rollen som en ung man arbetandes på ett ånglok, träffar en ung flicka. Hon börjar fråga frågor. Om livet, om varför man gör det man gör, meningen med allting. Det dröjer inte länge innan man är på sin väg för att störta "The Corporation" och befria människorna som bor i staden. Hela spelet ska vara fyllt av en välskriven handling som berättas under tiden man spelar, och inte genom temposänkande, förinspelade sekvenser.

Striderna med de lokala uslingarna är inte av den typen man är van vid inom genren. Man brukar aldrig fysiskt våld, utan använder sig uteslutande av ljud. Detta adderar mer strategi till striderna, som ibland kan liknas vid små pusselelement. Givetvis något positivt då strider i actionäventyr har en tendens att bli antingen för upprepande eller flamsigt. Som det känns nu är det här en gedigen lösning som sätter fart på hjärnan vid varje batalj.

Inte blir det sämre av att kontrollen fungerar totalt klockrent eller att kameran är extremt följsam och panorerar härligt över den konstnärligt läckra staden. För Metronome ser bra ut. Otroligt bra. Snuskigt högupplösta texturer blandas med välgjord fysik och galet fräsch design som allt som allt skapar en helhet värd att dö för.

I Metronome bor det olika folkslag, bland annat Metrognomes. Metrognomes är just den typen av arbetare som "The Corporation" utnyttjar till max på alla möjliga vis. Bland annat genom att tömma deras kropp på sin själ, och ge dem till ovan nämnda uslingar. Själlösa varelser har inte mycket att säga till om, och det kan man själv dra nytta av. Genom att spela en fin och trevlig melodi för dem, kan man ge dem olika kommandon. En armé av hjärntvättade Metrognomar är alldeles ypperligt när man ska ta hand om onda lakejer.

Det ska sägas att Metronome inte har någon utgivare ännu. Men det är förhoppningsvis bara en tidsfråga innan någon snappar upp det. På E3 möttes det enbart av positiva kommentarer och hela idén med ljud är briljant. Att låta ett sådant här spel självdö vore en skam för spelvärlden och ett tecken på att vi är på väg mot en tråkigare morgondag.