Carmageddon: Max Damage

Sex karosstuggande muskedunder står och bränner soppa med höga varvtal bakom startlinjen. Vi har radat upp oss på en enslig väg i fjärran, men vi alla vet att efter första svängen kommer gatorna vara fyllda av fotgängare. Ett tidtagarur meddelar att jag får ynka 2 minuter på mig att gå i mål, vilket är helt absurt då den här banan tar mig minst en kvart att smeka igenom. Med ett brak går starten och taktiskt vrider jag min rakbladsförsedda kaross åt vänster. En hel gottepåse av påkört kadaver yr upp i luften, och vips har jag istället 4 minuter på mig. Maken till spelidé, och nästan att jag börjar undra vart Carmageddon har varit i hela mitt liv sedan originalet kom ut 1997? Men, med facit i hand (och utan att döma tidigare upplagor) kunde faktiskt {Carmageddon: Max Damage} gott gärna ha fått fortsätta att gömma sig. Långt långt borta, på någon vidunderlig plats där det hör hemma.

I {Carmageddon: Max Damage} hör det till vanligheten att fotgängare står mitt i vägen. Som om de väntade på något?

Carmageddons livstid sträcker sig som sagt tillbaka till 1997, och än idag är seriens spelarkrets fortfarande väldigt trogen. Många ser nyupplagorna för vad originalet en gång var, ungefär på samma sätt som jag (trots betygen) kan ha kul i de nyare Tony Hawk-titlarna. Med den metoden försöker jag granska {Carmageddon: Max Damage}, för grafik är inte allt, och självklart ska en arkad-racer inte slicka asfalt med samma grepp som exempelvis ett nutida {Need for Speed} gör. Fast den motiveringen räcker inte för mig. Bilfysiken i {Carmageddon: Max Damage} är inte trevlig, den är faktiskt en riktigt frustrerande historia att behöva delta i. Tänk dig att skjuta hål i däcken på en stor kombi i {Grand Theft Auto V}, doppa kalaset i olja, och försök sedan smita från hela poliskåren. Precis så är det att styra Carmageddons kärror vilket gör att allt det vackra, allt det unika som hade kunnat göra denna blodfest riktigt trevlig, går helt i stöpet. Det ska dock nämnas att jag hade långt mycket större problem under de fem första timmarna av spelet än senare. Kanske på grund av att jag med tiden blev bättre. Kanske då min kärra blev uppgraderad. Men bilfysiken är i sin helhet inte speciellt bra - långt ifrån. Men tillbaks till loppet:

Efter att ha penslat både bikinidamer och ett gäng kossor utmed landsvägen har jag gott om tid på banken, så nu kan uppmärksamhet istället riktas åt de 3 olika sätt det finns att vinna på. Du kan köra från start till mål, men måste då också passera ett antal checkpoints i och med att banstrukturen är helt öppen. Det går också att vrålmörda dina motståndare tills bara du finns kvar som möjlig segrare, eller göra det näst intill omöjliga att skörda varenda människa/djur som finns på kartan. Jag har testat det sistnämnda ett par gånger, men tröttnar ganska kraftigt redan när en ynka åttondel av kvoten ligger som köttmüsli på marken, och istället vinner jag på det hederliga sättet genom att passera målgången först av alla.

Att få minsta lilla knuff i ryggen innan ett mäktigt hopp ska utföras brukar leda till katastrof.

Sådana är reglerna i spelläget "Classic Carma", och totalt finns det sex stycken olika tävlingsvarianter genom {Carmageddon: Max Damage}. Till favoriterna hör "Ped Chase" där utvalda fotgängare skall mosas, och Fox 'n' Hounds som är en sedvanlig omgång kull. Till det positiva hör att mina fem motståndarbilar faktiskt bidrar ypperligt bra till Carmageddons bisarra racingstuk. Om jag exempelvis får för mig att skita i loppet för att istället åka på upptäcktsfärd hänger de på som en lång dieseldoftande svans, och fullständigt förgör mig. Men det blir inte ett roligt spelmoment i längden. Flertalet gånger har jag limmats fast mellan en husvägg och 3 stycken skogstokiga trafikanter som helt hopplöst bara fortsätter gasa in i mig. Ingen skadas, alla står still, och så kan det fortsätta ända tills jag trycker på resetknappen som får min bil att teleporteras till vägen igen.

Bildtext i detta fall känns överflödig...

Expeditionen löpte sedan vidare. De fullständigt skogstokiga motståndarbilarna fortsatte att jaga efter min späda stjärt som om min baklucka var den sista i världen, och efter ett tag fann vi oss i ett lite skummare område. En dumdristig inbromsning fick fiendearmén att braka rakt in i ändan på mig, och hivade iväg mitt brinnande kadaver rätt igenom en stor port, in till den knepiga klubben "Saggy Maggies". En helt ordinär strippklubb som utöver solbadande damer också erbjöd dansande pingviner och kossor. Allt var i sin ordning, tills hela kollektivet istället fann sig insmorda i min kofångare. Hoppsan!

Banvariationen är helt okej, men världarna återanvänds till det yttersta.

Att hela hela 63 stycken race- och slaktfester finns att utföra i karriärsläget landar så klart på pluskontot, och gör {Carmageddon: Max Damage} ganska innehållsrikt i längden. Lokalt flerspelarläge dryper dock med sin frånvaro, men istället finns online-möjligheter som jag självklart testade på. Det dröjde dock flera ensamma timmar i lobbyn innan en riktigt arg amerikan tordes dyka upp. Han brände av ett sadistiskt garv i nära en hel minut efter att ha skickat mig som en projektil över hela banan, fast blev sedan tyst när jag fullständigt krossade honom i färd mot målgången.

En av de få gånger som ett race nästan såg lite harmoniskt ut.

Lika stor del som jag spenderar småknuffandes genom kilometerlånga lopp sker också kampen på arena-liknande banor i tävlingsläget "Car Crusher". Kort sagt ska de andra bilarna sprängas till grus med hjälp av unika specialförmågor som hämtas genom att köra över tunnor som ligger utspridda på banan. Här blir det extra tydligt hur illa min kärra åker omkring, och det slutar ofta i att jag får pausa av den frustration som skapas när biljäveln inte vill bete sig som folk.

Variationen av bilar är ståtlig, och dessa vinner man genom att totalkvadda en annan spelare.

Bristen på vettig musik, den föråldrade grafiken och gapet efter någon form av berättande är självfallet en besvikelse, men det är den totalt icke-ursäktade bilfysiken som i slutändan gör att {Carmageddon: Max Damage} är lika roligt som att försöka parkera vid Ikea en regnig söndag. Utvecklarna Stainless Games bör i rödaste rappet göra något åt väggreppet med hjälp av en svulstig patch, fast trots ett sådant mirakel kommer jag inte ägna någon mer tid åt detta spel. Det är tråkigt, för visst finns det fina moment här och där. Dock inte godtyckliga nog för att göra {Carmageddon: Max Damage} till något mer än bara medelmåtta.