Resident Evil

Från början var det meningen att zombiemästaren George A. Romero skulle föra spelhistoriens läbbigaste serie till vita duken. Men det sprack och istället blev det Paul Anderson (Mortal Kombat) som fick uppdraget att sätta igång en inspelning i Berlin. "All you need to make a movie is a girl and a gun" citerade han Jean-Luc Godard när jag träffade honom i Köln i våras. Och det rådet har han verkligen tagit fasta på. Om en beväpnad Milla Jovovich i blöt och åtsittande klänning verkar lockande är detta filmen för dig. Särskilt mycket till skådis har hon aldrig varit, men jag ser henne hellre skjuta levande döda i slow motion än som i Million Dollar Hotel, där hon bara sitter och stirrar in i väggen.

Huvudpersonerna kämpar inte bara mot horder av hungriga zombies utan även mot laboratoriets stordator Red Queen, en av filmens onödigaste ingredienser. Talande hologram och virtuella kartor luktar 90-tal lång väg. Det var så här framtiden skulle se ut för tio år sedan; idag känns det passé. Dessutom har man som så ofta i filmer baserade på tv-spel pumpat in massor av digitala effekter. Trots att sminkvirtuosen Tom Savini i Romeros filmer visade att nästan vilka skador som helst går att fixa med make-up, tar man här till datorn så fort ett öga ska saknas.

Bortser man från detta är Resident Evil en riktigt ösig actionfilm som lyckas hålla tempot ända fram. Släng logiken genom fönstret och njut av åkturen. Filmen refererar ständigt till spelen utan att det blir påfrestande och laboratoriets vindlande gångar ger en klaustrofobisk känsla som håller tittaren på helspänn. Att sen Anderson ger oss ett riktigt tufft 70-talsslut gör att åtminstone jag ser fram emot uppföljaren.