Project Gotham Racing 2

Project Gotham Racing 2 är det absolut snyggaste bilspel jag någonsin haft nöjet att testa. Bilarna är underbart återgivna med en mästerlig detaljrikedom och täckta av ursnygga texturer som läckert reflekterar den omgivning du kör i. Solens strålar studsar mot den blanka lacken och röken från däcken då du stampar på bromsen får mig att fnissa frenetiskt av förtjusning. Omgivningarna, städerna man tävlar i, är de mest detaljerade och ambitiöst återuppbyggda miljöerna i ett racingspel någonsin och allt från Florens kullerstensgator till Moskvas vidsträckta torg ger en känsla av fotorealism. Det går inte att få nog av det visuella i Bizarres uppföljare och man letar hela tiden efter nya detaljer att vila ögonen på. Men vad händer då man öppnar huven och kikar bortom all denna underbara grafik i Microsofts välvaxade julklapp? Jo, vi finner ett bilspel med enorm potential som dessvärre bara nyttjar en del men ändå lyckas underhålla.

Bizarre Creations fortsätter skörda stora framgångar med den stadsracing som de påbörjade på Dreamcast med Metropolis Street Racer. Jag ska villigt erkänna att jag inte var en av de som hyllade Dreamcast-spelet, snarare tvärtom. Jag ska även ogenerat avslöja att jag heller inte var speciellt förtjust i det föregående spelet, även om konkurensen till Xbox varit förvånandsvärt osynlig med endast det senare TOCA Race Driver som enda egentliga rival.

Spelets huvudsakliga njutning är det visuella och alla 100 exklusiva billicenser från tillverkade såsom Ferrari, Porsche och Lotus. Garaget har fyllts till bredden av läckra, licenserade, verkliga superbilar och ute på vägen uppför de sig förvånansvärt realistisk vad gällande det spelfysiska. Tyngden imponerar mest samt hur bilarna reagerar vad gällande friktion och grepp gentemot asfalten. Det är svårare att glida i sidledes i Project Gotham Racing 2 än vad det var i det föregående spelet och handbromsen kontra fotbromsen samt hur de båda reagerar på bilens vinkel samt stödgas vid fyrhjulsställ skapar en utmanande fast ändå grundläggande körbarhet.

Trots genomgående realism i grundfysiken där Bizarre tycks ha tänkt på det mesta finns en obalans i de olika bilarna och bilklassernas kvaliteter som får mig att fundera om det är gjort med flit eller bara ett resultat av fysikprogrammerare som själva inte kör eller någonsin kört racingbil. Små, ettriga "Hot hatches" såsom Honda Civic Type-R, Leon Cupra-S eller Mini Cooper S är till exempel alltid snabbare än exempelvis en Ford Mustang om vi snackar kurvfrekvent stadsracing vilket Project Gotham Racing 2 består av. De små men varvstarka motorerna tillsammans med kompromisslöst superstyva chassis och bilarnas korta axellängder gör att dessa är ideella för den här typen av racing. Trots detta är bilar som Mustang eller varför inte fläkiga BMW:s betydligt högre rankade än Leon Cupra-S och CTR:en, och alltid snabbare.

Det är enkelt att komma igång med tävlandet i PGR2 medan det visar sig vara både tidskrävande och svårt att triumfera via Live där en del begåvade förare redan huserar. All denna realism när det kommer till själva körbarheten till trots är Project Gotham Racing 2, precis som föregångaren, upplagt som ett arkadspel där enklare utmaningar repeteras och där fläckfria varv och stiliga manövrar belönas med stålar. Det är riktigt skoj att nöta exempelvis Florens, eller varför inte Stockholm, över Live mot ett par kompissar. Det är däremot inte alls speciellt roande att spela Project Gotham Racing 2 ensam eftersom de olika tävlingarna alltid handlar om exakt samma saker. För att erhålla fler kudosmedaljer krävs det att du 1: Kör om tre bilar under ett varv. 2: Kör så fort du kan mellan massor av tråkiga koner. 3: Kör så fort du kan fram tills dess att en hastighetskamera tar ett kort på dig.

Därför bör man se på Project Gotham Racing 2 med samma breda synfält som sin föregångare. Faktum är att oinvigda racingspelare kommer med all säkerhet att gilla det här mer än de initierade fartgalningarna. Att påstå att Project Gotham Racing 2 är ett ordinärt racingspel är lite felaktigt. Känslan av att ingå i en tävling är svårfunnen och medan den intetsägande strukturen innehållande samma bitvis fantasilösa utmaningar om och om igen ger en spöklik känsla av tomhet skapar körkänslan ett sug efter mer. Helheten blir svårbedömd och medan jag hatar Bizarre Creations för hur de bara repeterar de tråkiga utmaningarna i själva upplägget älskar jag dem för deras fingertoppskänsla vad gällande spelkontrollen och givetvis för den underbara grafiken.

Vad som gör Project Gotham Racing 2 en mer underhållande upplevelse än den medelmåttiga föregångaren är tre saker. Dels är Kudos-systemet förfinat och innehåller nu en bättre balans. Sedan är menyerna i spelet numer lättförståeliga och snygga och till sist det tekniskt felfria Live-läget där man kan tävla mot varandra i större turneringar. Möjligheten att köra ikapp över Live höjer givetvis underhållningsvärdet för Project Gotham Racing 2, inte minst då de datorstyrda motståndarbilarna då man spelar ensam nästan alltid uppför sig osmart.
Fotorealistisk grafik räcker långt för att attrahera den breda massan och där har Bizarre Creations definitivt lyckats, och för den som hellre ser exakt återuppbyggda storstäder som racingmiljöer än djupare struktur innehållande fler möjligheter rent spelmässigt och en mer inlevelserik och beroendeframkallande känsla av racing kommer Project Gotham Racing 2 som en skänk från ovan.

Vad gällande ljudet så är det en splittrad upplevelse. Motorljud och diverse bilmässiga ljudeffekter fungerar bra även om många av bilarna låter för lite, för lågt och oftast för tamt. Musiken är däremot inget att hurra över då Bizarre försökt låna lite av Rockstars idé från GTA-spelen och implementerat en radio i bilen som man själv kan fingra på bäst man vill. Det går att ratta mellan ett par olika radiokanaler i varje huvudstad och musiken består ofta av dåliga rocklåtar eller skämsigt radio-trams a la E-Type. I Stockholm är det Power Radio som står för dravlet och bland annat är det de vedervärdiga gubbtjyvarna i Eldkvarn som förpestar racingmiljön.

Jag hade gärna sett lite specifikationer för alla dessa licenserade vrålåk. Jag hade också velat se olika racingcuper där man kunde vinna olika bilar samt mer varierade utmaningar och smartare datormotstånd. Jag hade även gärna sett att miljöerna varit mindre stela och livlösa och lite personlighet i spelets presentation och upplägg som nu ger en läskig känsla av ödslig ytlighet. Trots detta är dock Bizarres uppföljare ett bra och framförallt väldigt snyggt spel som överträffar sin bleka föregångare på samtliga punkter.