Gauntlet: Seven Sorrows

Om man slår upp ordet "Gauntlet" i ett engelskt lexikon får man upp två betydelser: "armored glove" och "undergo the military punishment of recieving blows while running between two rows of men with sticks." Det är egentligen en väldigt bra summering av vad serien går ut på. Undertiteln "Seven Sorrows" dock, är totalt missvisande. Gauntlet har ingenting med sorg att göra, det vet alla som någon gång spelat serien. Gauntlet handlar om tre snubbar och en brud (av den härligt amerikanska fantasytypen som får originalensemblen i Conan-filmerna att framstå som guldbaggematerial) som sedda snett ovanifrån springer omkring i trånga gångar, slår monster i huvudet och käkar kyckling. Att klämma in undertiteln "Seven Sorrows" är ungefär lika passande som om Epic skulle döpa om sin kommande Xbox 360-skjutare till "Gears of War: Dachshound and Friends". Det vill säga snudd på falsk marknadsföring.

Nåja, de sju sorgerna i titeln ska hursomhelst syfta på de sju ödesdigra misstag som kejsaren har begått och som fick till följd att hans sex elaka rådgivare kom till makten, samt att kejsardömets fyra odödliga kämpar blev av med sin odödlighet och fick sitta fängslade under ett stort energiträd vid jordens mitt i 200 år. Nu har kejsaren ångrat sig, hjältarna blivit fria och rådgivarna ska få spö. Därav de sju sorgerna.

I sin originalinkarnation i arkadhallarna någon gång i den grå forntiden var Gauntlet det första spel som tillät fyra spelare samtidigt. Förutom att inspirera de blivande konstruktörerna av Nintendo 64 erbjöd fyrspelarläget en helt hysterisk massa skoj för alla glada Arnold-wannabies. Att slakta pixliga monster med en vän var ju dubbelt så kul som att slakta dem på egen hand. Och att gadda ihop sig fyra stycken i pixelslaktandet blev ju - enligt logikens lagar - fyra gånger så roligt.

Efter denna lovande början hände ...absolut ingenting med serien. Gauntlet Legends förde 1998 visserligen pixelslaktandet in i dimension nummer tre - och omvandlade den därmed till polygonslaktande - men förutom det har det enkelspåriga konceptet legat fast med bångstyrig orubblighet. Välj din egen legendariska hjälte utav fyra möjliga, slakta hordvis med monster, förstör monstergeneratorerna, plocka upp alla nycklar och bonusföremål i rummet, och så upprepa in i absurdum.

Med Seven Sorrows verkade det länge som att Midway ville göra något nytt med serien. Med de två veteranerna John Romero (Doom, Quake, Daikatana) och Josh Sawyer (Icewind Dale II) anställda som producenter var målsättningen att skapa ett långsammare och mer rollspelsinfluerat Gauntlet. Erfarenhetspoäng, uppgraderbara karaktärer samt en rejäl bakgrundshistoria skulle föra serien in i det nya årtusendet. Så blev det dock inte. Midway var inte nöjda med den riktning spelet var på väg och ersatte både Romero och Sawyer med Sal Davita, som stått bakom titlar som NBA Jam och NFL Blitz. Han i sin tur rensade bort i princip alla rollspelande inslag, förenklade erfarenhetssystemet och dummade ner handlingen till förmån för mera action. I klartext: Davita raderade alla nytänkande inslag i en redan innan konservativ spelproduktion och ersatte de med yxor. Hurra.

Nu kan man i och för sig argumentera att man inte spelar Gauntlet-spelen för att få nytänkande och innovation, utan för att på bästa åttiotalsarkadactionmanér få slakta bisarra mängder hornögda smådjävlar iförd tajt ringbrynja, beväpnad med överdimensionerade tillhyggen, med en smäcker valkyria (alternativt spänstig alv, beroende på tycke och smak) vid sin sida. Och visst, om det är allt du är ute efter ser Gauntlet: Seven Sorrows ut att kunna leverera. Det grafiska flyter på fint och både Warrior, Valkyrie, Elf och Magician har bra klös i nävarna när småbuset tränger sig på. Med de fyra actionknapparna kan du utföra en stark attack, en svag dito, en distansattack och en attack som svingar dina fiender i luften. Dessa fyra grundattacker kan sedan kombineras på olika sätt och enligt Midway ska det vara möjligt att komma upp i rena rama Killer Instinct-kombos (femtio- sextio träffar) om man ligger i. Räcker inte det kan var och en av de fyra kämparna avfyra manaspecialare med hjälp av styrkrysset. Eldpilar, virvelvindar, magiska blixtar och annat sånt som får monster att må dåligt är aldrig längre än ett knapptryck bort. Lägg till fyrspelars co-op både på samma konsol som online och snålvattnet börjar rinna i Conan Barbarens käftar.

Dock, för oss som har ett IQ högre än skonumret och faktiskt kan stava till "svärd" både fram- och baklänges är det tveksamt hur mycket det kommer finnas att hämta i Gauntlet: Seven Sorrows. Spelkonceptet är så föråldrat att det borde läggas in på hem och Midway har även denna gång gjort allt för att inte förnya det.Visst är det en fin tanke med combo-systemet, men av vad jag hittills sett saknar det den komplexitet och djup som krävs för att stridandet ska bli något mer än bara ett urartat knappbankande. Likaså är valmöjligheterna när det gäller att uppgradera sin karaktär både begränsade och tråkiga. "Damage", "Health" och "Mana regeneration" är de tre kategorier där hjältarna kan spendera sina surt förvärvade erfarenhetspoäng, väldigt självförklarande och lagom upphetsande. Dessutom skriker den stereotypa designen och de skrattretande försöken till handling av sämsta tänkbara amerikanska smaklöshet så att jag mår illa.

Nej, för den ensamma spelaren verkar Seven Sorrows i ärlighetens namn inte ha mycket att sätta mot andra storheter i genren som Ninja Gaiden eller God of War. Det som kan bli den räddande ängeln i sammanhanget är just flerspelarläget som ju serien i dagsläget är ganska ensam om. Onlinedelen är jag både positiv som skeptisk till. Visst är det kul att vänner som bor 80 mil ifrån varandra ändå kan dra ut på äventyr tillsammans, men samtidigt går mycket av magin förlorad när alla sitter var och en för sig. Själva poängen med sådana här hysteriska banka-och-slå-lir är ju att samla ett gäng likasinnade (testosteronstinna) polare i soffan hemma och tillsammans skrika, skratta och kiva sig igenom labyrinterna. Att plöja igenom helvetets förmak med två okända ukrainare och en jobbig tysk över Xbox Live eller Playstation Online kan ju aldrig bli samma sak.

Huruvida Gauntlet: Seven Sorrows kommer bli den ultimata actionfesten (som Conan tror) eller den ultimata tummkrampframkallaren (som jag tror) får vi vänta med att uttala oss om tills det blir dags för recension. Mitt råd är dock att inte sätta förhoppningarna alltför högt. Eller som speakern skulle uttrycka det: "Warrior needs innovation badly".