Red Eye

I väntan på det försenade nattflyget hem till Miami träffar Lisa (Rachel McAdams) den attraktive och charmige Jackson (Cillian Murphy) som ska med samma flyg. När det visar sig att han fått platsen bredvid henne verkar det nästan vara för bra för att vara sant. Vilket det också är. För väl uppe i luften gör Jackson en klassisk Dr. Jekyll and Mr. Hyde-förvandling och hotar att döda Lisa och hennes pappa om hon inte hjälper honom med ett politikermord. Cillian Murphy, som jag litar på alla känner igen som Scarecrow i senaste Batman-filmen, har onekligen ett av filmvärldens bästa och mest effektiva psykopatutseenden vilket kommer väl till pass här i Wes Cravens flygplansthriller. Man brukar ju säga att ögonen är själens spegel. Om det är fallet så fasar jag verkligen för Cillians själ, den mannens blick är inte av denna värld. Jag minns inte senast Hollywood kläckt fram en så överkarismatisk skådespelare.

Red Eye är Cravens andra film på kort tid och med tanke på varulvssörjan Cursed får Red Eye anses vara en hyfsad upprättelse för honom. Det krävs dock att man har vissa utgångspunkter i huvudet när man ser den för att få någon behållning av den. Till exempel bör man absolut inte börja räkna logiska luckor eftersom det då finns en uppenbar risk att kulramen sprängs och man aldrig slutar räkna. Det är synd att alla riktiga hårdnackade terrorister runt om i världen inte är lika omständliga och Klumpe Dumpe-fumliga som terroristerna i filmen. Då hade det inte blivit mycket blodutgjutelse kan jag lova. En annan sak man ska tänka på är att absolut inte förvänta sig några vidare realistiska karaktärer. På 80-talet när Craven gjorde sina bästa filmer brukade han använda sig av typiska tittarvänliga knep som att låta den kvinnliga huvudrollsinnehavaren bryta ihop lite då och då för att sedan komma tillbaka starkare än någonsin. Se Terror på Elm Street så förstår ni vad jag menar. Precis samma taktik kör han i Red Eye, problemet är väl bara att tidens tand har gnagt ganska rejält på den typen av karaktärspsykologi. Framförallt när man använder den så utstuderat som i Red Eye.

Jag är medveten om att jag låter extremt kritisk nu men bortser man från sådana filmiska defekter som ovan så kan man faktiskt få sin spänningskvot uppfylld. Bäst fungerar det när handlingen är förlagd några tusen meter upp i luften och samspelet mellan ljuvlige Cillian Murphy och duktiga Rachel McAdams får blomstra fritt. När planet väl är på marken igen och Jackson springer omkring och väser med sin nya whiskey-röst (han råkade ut för ett litet missöde inkluderandes en penna och hals) blir det lite för pajasaktigt för att jag ska kunna låta bli att göra poängavdrag.

Hur mycket jag än älskar och svärmar för Wes Cravens 80-tals skräckfilmer så har jag svårt att ta detta till mig. Jag hade jättegärna velat säga att detta är Cravens triumferande återtåg och jag hade till och med laddat upp med dåliga ordvitsar på flygplanstema som att detta är "Störtbra" och "En riktig höjdare". Men istället är det nog så att Red Eye på det stora hela är en medioker thriller som kör på autopilot.

DVD-utgåvan är inte heller något utöver det vanliga. Bilden är förvisso fin, något riktigt tryck i ljudet blir det dock aldrig eftersom filmen är dialogcentrerad men det är inga problem och återgivningen är klart godkänd. På extramaterialet lyser intervjuer med Cillian Murphy med sin frånvaro. Istället får man diverse inspelningsmaterial där Craven försöker måla ut filmen som betydligt mer avancerad än vad den egentligen är.