Super Monkey Ball: Touch & Roll

Här på redaktionen har vi alltid älskat {Super Monkey Ball} ända sedan det suveräna första spelet. Sedan dess har det dock bara gått utför och Sega har liksom inte fått till det med aporna något mer. Tyvärr utgör inte {Super Monkey Ball: Touch & Roll} något undantag, trots att det i teorin skulle ha kunnat bli det första bärbara riktigt lyckade Monkey Ball-spelet med Nintendo DS:ns analoga styrplatta.

Super Monkey Ball: Touch & Roll är i grunden precis samma sköna spel som det alltid har varit. För att spara lite kraft och göra grafiken tydligare på en mindre skärm har designen ritats om, vilket inte stör helheten det minsta. De flesta av banorna finns i liknande versioner till de stationära konsolerna och spelkontrollen är fortfarande lika löjligt enkel. Så vad är problemet då?

För att få sin apboll att rulla har man ett stort klot på den nedre skärmen där man sedan trycker med stylusen, för att tilta brädet åt det håll man vill åka. Problemet är att det är så stora ytor man måste röra pennan över att det blir stört omöjligt att få någon riktig kontroll. Varje gång det börjar köra ihop sig sitter man och drar höger, vänster upp, nedåt i vild frenesi för att få något att hända. Vad som är enkla genvägar att ta i originalet, blir istället mardrömmar där oprecis spelkontroll förtar just den där hundradelsjakten som är Super Monkey Ball på hög nivå. Det hade varit enkelt avhjälpt genom att göra ett mindre område som man sedan kunde fått använda tummplattan på snöret till, ungefär som när man spelar {Metroid Prime: Hunters}-demot. Nu är ytorna för stora även för det.

Istället är det digitala styrkrysset som blir min räddning. Med en spelkontroll mycket liknande den i Gameboy Advance-versionen av Super Monkey Ball blir spelet plötsligt ganska njutbart. Tyvärr får man ju inte heller på detta sätt någon vidare kontroll, men man har i alla fall lättare att anpassa sitt spelande efter de begränsningar som finns. Tekniskt sett är jag annars väldigt imponerad av Super Monkey Ball: Touch & Roll. Spelet har en extremt följsam bilduppdatering och den nya tecknade stilen gör absolut Segas apor rättvisa. Banorna har olika teman och man får rulla sina apbollar både under vattnet och i öknen.

Tyvärr är jag ganska missnöjd med mina första timmar spelande av Super Monkey Ball: Touch & Roll. Tills jag äntligen fick chansen att prova på alla de ljuvliga minispel som finns. Upp till fyra deltagare kan vara med och endast en kassett behövs. Här trängs favoriter som underhållande Monkey Fight med Monkey Bowling och helt nya moment som Monkey Hockey. Sistnämnda är en variant av airhockey och ska inte förväxlas med den nobla sport som våra suveräna Tre kornor tog OS-guld i. Det går att spela både singel och dubbel och är fullständigt omöjligt att lägga ifrån sig.

Jag är såklart besviken över att inte själva spelet inte visade sig vara bättre än vad det var. Visst går det fortfarande att spela och ha kul med det, men när man ser hur Sega med några enkla handgrepp kunde ha gjort det dubbelt så bra, känns det inte motiverat att fortsätta. Något hundradelsrace kan man också glömma och det handlar istället om tiodelar eller till och med hela sekunder medan man lite slumpmässig far fram på banorna. Betyget hade varit farligt nära underkänt om inte det underbara multiplayer-stödet funnits. Nu kommer vi ändå ha våra bataljer på redaktionen och spelet kommer att användas även sedan denna recension är färdigskriven. Mer än så är det dock inte heller, och det känns hemskt att se hur Sega tillåter sina überspel sjunka allt djupare rent kvalitetsmässigt.