God Hand

De anställda på Clover Studios är ett skönt gäng. Trots att de har lyckats med att transformera Viewtiful Joe-spelen till en halvblaskig sörja som kan misstas för bananpuré, har de ändå en hel del humor och flera idéer på gång. En av dessa idéer är ett actionspel som blandar ihop humor, tokröj och vildsint knapptryckande till en salig röra. Även om spelet låter mediokert på papperet har det potential att bli något utöver det vanliga, tack vare otroligt meriterande medarbetare som Capcoms Shinji Mikami och Atsushi Inaba på viktiga positioner.

Spelet har fått namnet God Hand, och handlar om den unge äventyraren Jean som ofta hamnar i knipa på diverse sätt. Hans otur når ett nytt lågvattenmärke när han försöker rädda en ung kvinna från ett gäng busar. Mitt i bråket blir hans högra arm avskuren, och när Jean kommer till sans finner han att armen har blivit ersatt med den mytomspunna God Hand. Denna arm ska ha tillhört en mäktig äventyrare, som med hjälp av sin gudomliga hands alla krafter lyckades med att fördriva ondskan för sisådär hundra år sedan. Jean blir snart varse att han och hans arm är högvilt, och inställer sig på att slåss för livet.

Det är det man gör i God Hand. Slåss för livet, alltså, fast på ett lättsinnigt sätt. Humor finns det gott om i spelet och tar mycket plats i mellansekvenser (komplett med en nära på Resident Evil-töntig dialog) och i spelsättet, trots att temat är rätt tungt med avhuggna armar och massor med råsmisk. Clover Studios har valt att låta spelaren se Jean ur ett tredjepersonsperspektiv, och har sett till att han är förhållandevis lättstyrd - mycket tack vare den rappa 180-graderssvängen som påminner om den som finns i Lost Planet till Xbox 360. Som en liten tvist har God Hand blivit begåvat med ett nivåsystem. Om man sköter sig bra och delar ut mer stryk än vad man tar, går man upp en nivå. Om man däremot blir en riktig slagpåse tappar man nivåer och styrka i slagen som följd. För att göra det hela mer piffigt kan Jean inte blockera fiendens attacker, men Clover Studios har gett honom flashiga bakåtvolter och andra tricks för att få honom att komma helskinnad ur knipor.

Spelkontrollen är som sagt enkel, men erbjuder många möjligheter att skräddarsy de attacker man vill att Jean ska ha tillgång till. Clover Studios har sagt att det ska finnas ungefär 75 olika attacker i den färdiga versionen av spelet, vilket ger oss spelare en chans att passa ihop de rörelser vi anser fungerar bäst. Attacker och färdigheter hittas lite överallt i spelvärlden. Självklart finns specialattacker att gotta sig med som övervägande går i komedins tecken. Dessa attacker blir tillgängliga efter du har hittat dem på något som kallas roulettekort. När du väl hittat kortet är det enkelt att välja den specialattack som passar för ändamålet. Vad sägs om att sparka upp en fiende med en sådan kraft att han försvinner vid horisonten, eller knäppa bort en buse med pekfingret så att han flyger ett par hundra meter? Japansk humor när den är som bäst, med andra ord. Spelaren har även en chans att förlösa God Hands destruktiva krafter, som resulterar i en stunds fetös.

Grafiskt sett är God Hand rätt standard för Playstation 2. Det som känns mest imponerande på grafikfronten är alla rörelser som Jean har blivit begåvad med. De sitter ihop sömlöst, även de rörelser man själv har valt att passa ihop och använda sig av. Beta-versionen som vi på Gamereactor har fått ta del av bjöd inte på så stor omväxling i miljöerna, utan vi var förpassade till att slåss i en dammig västerninspirerad håla. Faktum är att hela spelet kommer att ta plats i västerninspirerade miljöer, vilket jag känner delade känslor inför. Spelets hittills starkaste kort är dock de komiska mellansekvenserna. De som någonsin har sett en komedi-animé vet nog på något sätt vad de har att vänta sig. Tack vare den lättsamhet som God Hand är fylld till bredden av, känns det som ett tacksamt spel att spela.

Jag har förvisso sagt det förut, men det tål att sägas igen; God Hand är ett spel som kommer att vinna uppskattning tack vare sin humor. God Hand levererar tokerier med töntskojig dialog, kvinnliga läderfetischister och sjuka attacker i västernförpackning. Några frågetecken kvarstår, dock. Känslan att spelet kommer att kännas träligt med samma typ av miljöer och samma typ av spelmekanik finns ändå där, och orkar man knappra sig igenom ett spel som inte erbjuder mycket variation? Finns det mer substans bakom allt det roliga? Clover Studios får gå upp till bevis, tidigt nästa år.