Röd Drake

Tandfen härjar i familjeidyllen. Två familjer har hittats brutalt mördade och med glasbitar instoppade i ögonen. Polisen står handfallen, då mördaren är ytterst kunnig på att dölja sina spår, och hoppet står till Will Graham, en FBI-expert som dragit sig tillbaka till Floridas strandkultur. Efter ett visst övertalande så ställer han upp och blir snabbt indragen i fallet på ett sätt som hotar både honom och hans familj. Han tvingas också ta kontakt med Dr Hannibal Lecter, psykologen som han fångade några år tidigare och som nu sitter instängd på ett mentalsjukhus under den slemmige Dr Chiltons vakande öga.

Samtidig så börjar ett intresse vakna upp mellan en blind kvinna och Tandfen, något som kanske inte Tandfen förväntat sig. Hon är den enda som inte kan se hans missbildning i ansiktet och samtidigt kan hon heller inte se eller ha koll på vad han har på sig. Men gillar verkligen Röda Draken detta, ni vet...han på övervåningen...

Jag gillar Hannibal-serien, från Manhunter och upp till detta avsnitt. Favoriten är det märkliga svarta dramat Hannibal och som god tvåa kommer nog Manhunter själv, mest för den oerhört snygga Miami Vice-estestiken. När Lammen Tystnar är en mycket kompetent thriller och den skrämde livet ur mig på bio och den senaste installationen är mycket bra, men väldigt opersonlig.

Mann, Demme och Scott satte sina tydliga märken genom sina alster, du skulle kunna känna igenom dem i sömnen. Men Brett Ratner får aldrig till det där unika, nyskapande, utan att för den delen inte vara dålig. Snarare är det så kompetent och prydligt att det nästan blir lite menlöst. Ratner har helt enkelt fallit i fällan att berätta en historia på så sätt att folk inte ska bli illa berörda, äcklade eller provocerade. Kanske är det demonproducenten Dino De Laurentiis som ligger bakom detta, i och med att Hannibal var så väldigt grafisk och ja...vulgär (inte min åsikt).

Men det fungerar i alla fall. Det som lyfter filmen, förutom Ted Tallys utmärkta manus, är den magnifika skådespelarsättningen. Ed Norton, vad man än tycker om honom, fungerar bra, även om han aldrig slår William Petersen i Manhunter, och Tony Hopkins gör det han är expert på: en övertygande insats. Den som gör en riktigt strålande insats är Ralph Fiennes, Tandfen alltså. Han ansikte rymmer tusentals känslor, upplevelser och väldigt mycket också en tragisk liten pojke som blev brutalt psykiskt misshandlad av sin farmor. Det är SÅ bra. Jag gillar skarpt Tom Noonans insats i Manhunter, i sin egen tolkning var han mästerlig, men Fiennes är bättre. Åtminstone känns han mer trogen boken.

En film jag rekommenderar, men förvänta er inget unikt. Spana också efter fantastiska skådisar som Bill Duke och Anthony Heald, för att inte tala om Lalo Schifrin i en cameo som dirigenten i inledningen av filmen.