Gun Showdown

Dö björnjävel! Jag siktar och skjuter 100 skott rakt mot besten som försöker äta upp min pappa. En gång dör jag och två gånger dör far min innan jag på fjärde försöket äntligen får in det där sista skottet som får djuret att bita i gräset. Varför tar det fyra försök innan jag lyckas fälla den? Är det för att motivationen är borta eftersom jag vet att farsgubben ändå kommer att bli nedskjuten redan i nästa scen? Eller är spelet för svårt redan i inledningen?

Nej, anledningen till mina misslyckanden är att styrningen inte är optimerad för ett format med bara en analog spak. Jag är i vilda västern, en underbar kuliss. Jag är orakad och svettig och har sovit i vildmarken. Jag vill känna mig hård och cool och smidig. Istället känner jag mig som en överviktig säl på land. Formatet är begränsat, min PSP ger mig kramp i fingrarna och en känsla av att inte riktigt ha kontroll över vad som sker på skärmen.

Redan i inledningen börjar jag kämpa med mina recensionsdemoner. "Love... det finns ju en lättare svårighetsgrad, varför ska du behöva kämpa med det här tramset?", säger djävulen på min högra axel. Mina tummar börjar fumla med att starta ett nytt spel, denna gång på den lättaste svårighetsgraden. "Stopp och belägg", hejdar ängeln på min vänstra axel, "inte kan du slarva dig igenom spelet för att du tycker styrningen är jobbig. Du är skyldig att spela igenom det åtminstone på den mellersta svårighetsgraden." Godheten segrar ännu en gång och jag bestämmer mig för att kämpa vidare.

Nåväl, nu har pappa vandrat vidare till den stora prärien i himlen och jag har börjat söka hämnd. Men först måste jag skaffa häst. Så börjar ett nytt frustrationsscenario: kapplöpning, tre varv på en liten stig. Till häst är jag klumpigare än någonsin. Kommer du ihåg hästen i Zelda? Minns du kusen från {Shadow of the Colossus} eller den från Kameo? Jag kommer ihåg alla tre och jag saknar dem av hela mitt hjärta. Hästen i {{Gun} Showdown} får mig att känna mig som om sälen jag beskrev i förra stycket blivit gravid med tvillingar, ätit ett badkar friterad ost och nu bara kan hasa sig baklänges. Kanske jämförelsen haltar och jag vet att jag är beroende av dåliga metaforer men svårstyrd är den i alla fall, hästkraken.

Gun är i grunden samma spel som släppts till de stationära konsolerna. Tilläggsnamnet "Showdown" motiveras med ett trådlöst flerspelarläge samt några extra uppdrag i enspelarläget. Spelmusiken är perfekt och röstskådespelet är det inget fel på. Miljöerna är relativt bra och spelets uppdrag känns varierande. Till och med västern är precis så vild som jag hoppats på. Ändå är det något som är fel. Historiedrivna spel med komplicerade kontrollmetoder gör sig inte bra på ett så här begränsat format. Det finns stunder när spelet fungerar, men ofta hittar jag slarvfel som borde ha rättats till. Jag blir sällan riktigt utmanad av Gun, men ofta frustrerad. När jag lägger spelet åt sidan och försöker summera för mig själv kommer jag till en slutsats: jag har faktiskt inte haft speciellt roligt.