Adam

Det är svårt att göra romantiska komedier som är originella. Riktigt svårt. (500) Days of Summer försökte, men misslyckades med en påklistrad indiestämpel och en berättelse som trots att voice-overn redan i filmens inledning förkunnade att "det här är ingen vanlig kärlekshistoria" (eftersom den handlade mycket om slitningar i ett förhållande) visade sig vara snudd på likadan som alla andra romantiska komedier som kommit de senaste åren.

I filmen Adam lyckas man betydligt bättre med att sticka ut från mängden. Här har man tagit ett såpass banalt ämne som pojke möter flicka och ljuv kärlek uppstår, men med en viktig skillnad: killen har Aspergers och tjejen har det inte. Det blir av förståeliga skäl en del svårigheter när känslor kommer in i bilden. Ungefär som om Dustin Hoffmans karaktär i Rain Man skulle fått sig en romantisk sidohistoria i nämnda film, då Adam (som killen i berättelsen heter) i likhet med Rain Man lider av ett handikapp som gör honom oförmögen att läsa av människors känslor på ett korrekt sätt. Han räknar visserligen inte alla tandpetare i en stor burk eller memoriserar telefonkatalogen, men likheterna finns där.

Det är en frisk fläkt i det annars så slentrianmässiga romkom-klimatet där en fullkomligt briljant Hugh Dancy tar sig både ett och två steg närmare ett rejält genombrott. Han gör ett trovärdigt porträtt av en människa med ett handikapp utan att för den skulle falla i fällan som många andra gör när det vankas rolltolkningar som i deras verklighet tycks kräva att man flackar med blicken larvigt mycket och viftar onaturligt med armarna på ett sätt som annars hör cirkusjonglörer till. Dancy är skönt lågmäld och får en att verkligen känna med hans karaktär och dem problem som uppstår. Rose Byrne spelar hans söta granne som får känslor för den lite underliga killen i lägenheten mitt emot och även om hon nu inte gör en lika minnesvärd insats som Dancy, så är det ändå en klockren rollbesättning från filmskaparnas sida. Ingen kan spela sockersöt granne lika bra som Byrne.

Adam är både en tragisk och underhållande berättelse som med all säkerhet kommer att värma många hjärtan med sitt charmerande innehåll. Det är en romantisk komedi som inte tar några genvägar och jämfotahopp till ett superlyckligt slut, utan snarare en film som inte tar någonting för givet och istället försöker spegla verkligheten på ett gulligt, men någorlunda realistiskt sätt. Kan kärleken övervinna alla hinder? Kan ett förhållande fungera när den ena personen lider av ett känslomässigt handikapp? Regissören och manusförfattaren Max Mayer sockrar inte till det i onödan och räds inte heller att ha med scener som får det att fuktas i ögonen på en.

Soundtracket med bland andra Joshua Radin gör också sitt för att sätta en prägel på berättelsen. Gulligt, avslappnat och glädjesprudlande. Det här är framförallt en indiedoftande film i såväl valet av musik som sättet regissören bygger upp scenerna på - som aldrig känns påklistrad i sitt indieskap, något som både (500) Days of Summer och Away We Go misslyckades med.

Kanske hade man kunnat fila lite på slutet och inte avsluta fullt så abrupt som man nu gör, men det är en petitess i sammanhanget och något som inte har särskilt stor betydelse när allt annat är av sådan ypperlig kvalité.

Adam är en av de bästa romantiska komedierna jag sett på flera år.