Anger Foot

"En blixtsnabb förstapersonsskjutare om att våldsamt sparka ner horder av fiender? Tack, ja tack!" Det var min första tanke när jag fick se Free Lives udda titel Anger Foot för första gången för några år sedan. Konceptet är otroligt enkelt och grunden innehåller allt som bidrog till att göra Hotline Miami till en sådan fantastisk upplevelse. Målet är att som huvudpersonen Anger Foot kasta sig in på små och snabba banor för att sparka, spränga och skjuta på olika fiender som står mellan dig och ditt mål, på ett rått och skruvat John Wick-liknande sätt. Det är stökigt och kaotiskt och ett perfekt exempel på hur enkel spelmekanik kan lyftas fram och användas för att skapa en spännande helhet.

Spelupplägget är ganska exakt så som jag just beskrev det. Tänk Ghostrunner på syra. Du släpps in på en bana (en av över 60) som är cirka två minuter lång, och målet är att röja genom olika rum, besegra fiender och undvika faror, samtidigt som du får minimalt med skador. Du är nämligen definitionen av en glaskäke, och om du tar för mycket skada dör du och måste börja om på nytt. Det kanske verkar enkelt, men Anger Foot är ett spel som kretsar kring reaktioner, flyt och snabbhet, eftersom fienderna utan att tveka snabbt skjuter träffsäkra skott mot dig, vilket innebär att du förmodligen kommer dö (oftare än du rimligen kan föreställa dig). Det här upplägget lär ge dig huvudvärk och känns frustrerande mellan varven, men för det mesta fungerar det bra. För att återknyta till John Wick-jämförelsen, så tänk dig att John inte hade en skottsäker dräkt som skyddade honom från skjutvapen. Det är Anger Foot i ett nötskal. Du måste alltså vara snabbare och mer dödlig än horderna av fiender som står i din väg, annars kommer du misslyckas.

Den iögonfallande designen slutar aldrig imponera.

Det här är ett hardcore-spel på alla sätt och vis, men Free Lives vill ändå inte sabba spelglädjen för mycket med överväldigande utmaningar. Anger Foot själv är i det närmaste att betrakta som en gud bland människor. De lokala maffiafamiljerna, som möter Anger Fots vrede efter att ha stulit hans värdefulla sneakerskollektion, förstår snabbt att han är en varelse fylld av rent raseri och våldsamheter, en som kan döda med en enda spark och som gärna nyttjar skjutvapen utan att tveka. Det är här flytet jag nämnde ovan kommer in i bilden igen, för även om du kan ta dig igenom varje bana med enbart närstridsattacker, kan du också ta en 9 mm-pistol och skjuta fem fiender, sedan kasta pistolen för att bedöva en fiende, plocka upp ett hagelgevär och använda det för att spränga en exploderande tunna, innan du byter ut det mot ett armborst för att spetsa ytterligare en samling ruskprickar. Valfriheten i Anger Foot är lysande. Det här är kort sagt ett spel där du kan närma dig uppgifterna helt och hållet som du vill.

Banorna kan avslutas på tre sätt för den som vill göra allt.

Om du bara vill ta dig igenom storyn har Anger Foot över 60 banor som måste forceras, och de är fördelade på fyra huvudplatser, och det tar cirka fyra timmar att klara av dem. För de som vill göra allt (och masochister) finns det ytterligare två utmaningar på varje bana, som kan kombineras med avslutningen för att ge dig en av tre tillgängliga stjärnor som kan låsas upp. Dessa utmaningar är vanligtvis helt brutala och kommer pressa dig till bristningsgränsen. Ibland kan det handla om att klara en nivå på en tid som verkar helt absurd, att klara en bana utan att döda en enda fiende, att klara nivån iförd en specifik upplåsbar sneaker (dessa får man genom att samla tillräckligt många stjärnor och de ger Anger Foot en liten extra fördel/mekanik att använda, till exempel slide-attacker eller ett extraliv), att döda ett visst antal fiender med headshots och så vidare. Poängen är att dessa utmaningar ändrar spelet från enkel överlevnad till orimliga utmaningar som troligen kommer vara omöjliga att uppnå för de flesta.

Det är inte bara gameplayet - som oavsett hur du ser på speltypen är väldigt tight - som utmärker sig i Anger Foot, utan jag vill även slå ett slag för den audiovisuella presentationen. Grafiken och designen (även på menyerna) är livlig och färgstark, om än mycket rå och så skruvad att man ibland måste spela om något bara för att få se det igen. Soundtracket passar perfekt till spelet med ett bastungt dunkande som håller blodet pumpande. Hela konceptet med Anger Foot känns otroligt organiserat och stramt, och det känns som ett bra exempel på hur enkel mekanik kan bli något betydligt större i rätt händer.

Sparkar i plytet och trivsamt råröj väntar.

Det enda området i spelet som aldrig riktigt klickade för mig var bossfighterna. I slutet av vart och ett av de fyra huvudområdena kommer du att stöta på en boss, vilka vanligtvis utspelas i flera faser, men de tillför varken utmaning eller variation. Istället för att låta dig flexa dina talanger framstår dessa som gimmicks bara för att lägga till lite extra story, vilket är märkligt eftersom berättelsen i Anger Foot är medvetet milt sagt tunn. Free Lives har gjort ett lättsamt och komiskt spel, de vet det, vi vet det, och det finns ingen anledning att låtsas som något annat. Detta är ett bisarrt spel om en galen individ som dödar hundratals brottslingar som bor i en fiktiv metropol som heter Shit City på grund av att de stal hans gympaskor.

Det är delvis denna självmedvetenhet som gör Anger Foot till en sådan fröjd att spela. Det absurda får det att sticka ut och glänsa, men det blir aldrig för mycket av det goda. Spelet bjuder hela tiden på nya utmaningar, nya fiendetyper och nya vapen - allt paketerat i enastående presentation. Om du letat efter ett färgglatt energipiller med ljuvt underhållningsvåld att njuta av över sommaren så är det detta du ska satsa på.