Another Earth

Filmen:
Tvilling-filmsfenomenet fortsätter. Under 2011 kom två filmer som handlar om nyupptäckta planeter på farligt nära avstånd från jorden. Fullt så deprimerande och domedagsdoftande som Lars Von Triers Melancholia är inte Another Earth. Som snarare fokuserar på två personer med sammanlänkade livsöden som försöker hitta en mening med livet.

Jag vill inte klassificera mig som science fiction-nörd som har memorerat dialogen från samtliga Star Trek-avsnitt men njuter hejdlöst av science fiction-filmer som tar i från fotknölarna med laserkanoner, utomjordingar och kittlande resor till outforskade territorium. På andra sidan skalan har vi de spekulativa science fiction-filmerna som använder ett science fiction-element men som i själva verket ofta bara är ett överpretentiöst drama utan så mycket science fiction överhuvudtaget. Another Earth hör tyvärr till den kategorin.

Nyligen antagen till astrofysiska programmet på MIT beger sig Rhoda (Brit Marling) något överförfriskad hemåt och när radionyheterna basunerar ut att en tvillingplanet dykt upp nära jorden drömmer hon sig bort för en kort stund och råkar köra ihjäl kompositören John Burroughs (William Mapother) son och gravida fru. Efter fyra år i finkan släpps hon ut men Rhoda lider fortfarande av svår ångest för det hon gjorde och bestämmer sig för att leta upp den sorgtyngde John men vet inte riktigt vad hon ska göra när de ses, be om ursäkt?

John vet fortfarande inte att det var Rhoda som körde bilen olycksnatten då hon var minderårig. Hon lurar in sig som städerska och en form av vänskap bildas. Samtidigt börjar arbetet med att ta upp kontakten med Jorden 2 som tvillingplaneten kallas och en uppsats-tävling utannonseras där vinnaren får åka över till tvillingplaneten med möjligheten att börja om livet på nytt. Ett frestande alternativ för båda två.

Förväntar du dig en science fiction-film måste jag göra dig besviken. Science fiction-biten består av en ditklistrad bild på jorden på himlen och inget mer med det. Inget smaskigt snack om astrofysik och rymdresor överhuvudtaget. Med en budget på 200.000 dollar antar jag att ambitionerna inte heller var att göra en riktig science fiction-film. Långfilmsdebuterande regissören Mike Cahill har istället fokuserat på relationen mellan de två emotionellt sargade personerna som kämpar för att lappa ihop sina själar. Tyvärr känns hela upplägget väldigt absurt och att se Rhoda vifta runt med sopkvasten runt omkring en ovetandes John luktar narcissism. Science fiction-elementet i filmen är onödigt och förvillar bara. Den hade klarat sig minst lika bra utan, kanske bättre till och med. Another Earth är en film som inte riktigt vet var den ska ta vägen.

Bilden:
Bildmässigt håller inte Another Earth på långa vägar. Den låga budgeten sätter såklart sina begränsningar men att filma den i 720p är oförståeligt. För första gången på flera år ser jag en film som lider av trappstegs-effekten där raka streck blir som trappsteg istället. Brusnivån är hiskelig och färgpaletten tråkigt platt. Även svärtan lämnar en hel del att önska.

Ljudet:
På ljudfronten är Another Earth en tråkig historia. Att ha ett DTS-HD Master Audio 5.1-spår för den här 1-kanalsupplevensen känns onödigt. Enda gången vi får höra de andra högtalarna jobba är i bilkraschen i början, annars är det bara dialogen framifrån som låter.

Extramaterialet:
Extramaterialet på Another Earth är något av det sämsta jag sett. Det finns två stycken featurettes där astrofysiker babblar om parallella universum i 2 minuter utan att komma någonstans i den första och i den andra berättar Mike Cahill tillsammans med Brit Marling om hur de kunde göra filmen med så små medel. Även den bara 2 minuter lång och intetsägande. Sen har de också sju bortklippta meningslösa scener och avslutningsvis en musikvideo.