Apan

Krister vaknar upp, blodig och lite förvirrad, till synes omedveten om var han befinner sig. Väl medveten om att något har hänt så fortsätter han att genomföra sin dag. Han övningskör med sina elever, spelar tennis och pratar i telefon med sin mamma. Hela tiden kryper verkligheten närmre inpå och den förträngda tragedin ligger hela tiden och tickar någonstans i bakhuvudet.

Det är onekligen ett ganska intressant manus som den svenska filmen Apan bjuder på, på många sätt känns den väldigt osvensk till sätt och handling. Något underhållningsvärde är givetvis inte att förvänta av en psykbrytsfilm som denna, egentligen händer det inte mycket alls. I alla fall inte på ytan, istället är det Olle Sarri som genom kroppsspråk och små gester driver filmen framåt.

Inte illa jobbet av en person som gjort sig känd som komiker. Jesper Ganslandt, killen bakom hyllade Farväl Falkenberg, lät inte Olle läsa hela manuset utan bara en scen i taget. På det sättet visste inte Olle själv heller vad som skulle hända vilket bidragit mycket till hans fina utspel och intensitet i rollen som den plågade familjepappan Krister.

Även om det inte på något sätt är något mästerverk så lever Apan mycket på filmens realistiska känsla och det är en väldigt autentisk skildring av en persons sönderfall och mänskliga psyket. Sett ur den aspekten så är den väldigt sevärd men det krävs nog att man har ett visst intresse för den typen av mekanismer, annars blir den en förbaskat tråkig skildring av en tunnhårig lirare som springer runt med headset. Och nu är den här typen av film gjord även i Sverige så någon inspirationsvåg av nya apfilmer har jag inget intresse av. Men har man ett filmintresse som sträcker sig lite längre än den vanliga biorepertoaren så ge den en chans.