Aphelion

Först och främst. Aphelion är proppfullt av intressanta idéer och koncept. Det känns viktigt att säga direkt, för dessvärre är det också nästan det enda positiva jag har att skriva om teamet som tidigare givit oss Jusant och Banishers. Som med detta Uncharted-doftande äventyr har valt att kliva utanför sin comfort zone.

Aphelion är förvisso inte trasigt eller ospelbart, och där finns en del härliga stunder och ögonblick att uppleva. Men det är bara så förbannat ojämnt att man vill kasta kontrollen i väggen av ren frustration.

Men en sak i taget: I guess, först och främst. Vad är det som Aphelion handlar om? I stora drag så har jorden nästan tömts på sina resurser, vilket så klart inte är toppen. Tiden är på väg att rinna ut för mänskligheten och man tvingas därmed ut i rymden för att söka efter ett nytt hem. Det leder oss till Persephone - en avlägsen planet - där en ESA-ledd expedition med astronauterna Ariane och Thomas i spetsen skickas ut. Uppdraget: undersöka planetens potential och leta reda på något som kallas för "Source".

Under inflygningen till planeten går dock något väldigt fel, skeppet skadas, bryts i två delar och kraschlandar på den ganska ogästvänliga planeten. Så nu måste de två överlevande försöka finna varandra, och samtidigt lösa mysteriet kring planeten. Vilket är lättare sagt än gjort då ett kraftigt magnetfält stör ut alla möjligheter att kommunicera, både sinsemellan eller med jorden.

Premissen är kanske inte fantastisk men den presenteras på ett väldigt intressant vis och mysteriet är genuint intressant, i varje fall till en början. Det mesta visar sig dessvärre vara ganska ytligt och dramat kring mänsklighetens överlevnad känns mest som en eftertanke. Kort och gott, det mesta brister när det kommer till storyn och bakgrunden, och påminner mest om något teamet kokat ihop på en fikarast. Det blir inte heller bättre av att många av de handlingarna som de två huvudpersonerna utför ofta saknar rim eller reson, och många gånger kändes det mest korkat och ologiskt.

Än värre är karaktärernas tendenser att prata rakt ut i tomma intet för sig själva, där de gärna också ofta berättar för dig som spelare om saker som helt bryter ens inlevelse. För vad sägs om "I better get some air before this tank runs out". Övertydlig och styltigt. Och kanske hade det fungerat om i varje fall gameplay var engagerande.

Men dessvärre erbjuder inte Amphelion värst mycket spänning där heller. Om vi ska vara lite elaka så kan det bäst beskrivas som en blek Uncharted-kopia: komplett med klättring, enklare pussel och resande från punkt A till punkt B. Det är funktionellt men knappast mer än så, där Arianes sektioner fungerar bäst medan Thomas så kallade "utredningar" får en att vilja dö av tristess.

Det som däremot imponerar är miljöerna. Persephones isiga yta är stundtals riktigt vacker, med vidsträckta vyer och tydliga mål som syns långt i förväg. Att långsamt ta sig uppför ett massivt berg har en viss tillfredsställelse, även om det aldrig riktigt lyfter över det bekanta. Problemet är bara att det ofta känns som att man sett detta förr, här finns inget som hänger kvar med en, även om det ser väldigt bra ut.

På ett tekniskt plan finns här också en del frågetecken. Som att spelet körs i 30 fps även på Playstation 5 Pro, eller att kontrollerna är direkt onödigt tunga - ungefär som att karaktärerna kånkar runt på sandsäckar. Lägg därtill att stealth-sektionerna är gruvligt frustrerande och återkommande problem med input, där karaktärerna lever lite egna liv emellanåt, så har du ett spel som "fungerar" men knappast lämnar något vidare intryck.

Och det är synd, för här finns bra stoff till en genuint intressant historia och upplevelse. Inte ens den fantastiska musiken av Amine Bouhafa är till någon vidare tröst.

I slutändan känns Aphelion mest som en blek kopia av Ad Astra, där de olika delarna hålls samman med billig tejp från Willys pysselhörna. Och det är så förbannat synd, för vi vet ju att teamet är kapabla till så mycket mer än detta, och Aphelion är helt enkelt inte värt att lägga tid på.