Ascender

Det finns åtminstone för egen del något djupt befriande att ibland bara stänga av alla Gamepass, Steam, Epic Game Store, Playstation Network, Nintendo Online, Uplay och alla andra namnregistrerande, inloggningskåta tjänster och alla dess invecklat systemproppade storspel fyllda till brädden med tutorials längre än många fullstora retrospel - Och bara hänge sig åt gammaldags enkelhet. För en gång i tiden var alla spel supersimpla och det var ofta simpelheten kombinerat med ett roligt koncept och finurligt utformad spelmekanik som fick oss att fastna. Arkanoid, Asteroids, Defender, Tetris, Zaxxon... Några av mina gamla barndomsfavoriter är idag så simpelt supersimpla att det nästan blir lite lustigt. Men jag gillar det och spelar ofta en slurk Tetris eller Arkanoid för att slå ihjäl en halvtimme här och där. Och här kommer även Ascender att passa in alldeles, alldeles utmärkt.

Välkommen till det tidiga 80-talet!
Ascender hade lika gärna kunnat vara ett Atari 2600-spel, så simpelt och två-färgs-mysigt är det. Du kontrollerar ett litet rymdskepp bestående av 16 pixlar som måste upp, flyga upp ur ett grottsystem där det dräller av flygande bobbor och krypande slurkar som inte vill något annat än att förgöra dig. En träff av en enda fiende eller om du råkar stöta i grottkanten, och du tvingas börja om från början igen. Precis som det var i början av 80-talet. Raketen i rymdskeppet har begränsat mängd kraft och måste laddas upp mellan flygturerna vilket gör balanseringsarbetet mellan flygning och pauser en viktig del av spelet, precis som det faktum att man kan avfyra små pixelskott mot fienderna som blir lite för närgångna.

Du har ett liv, ett försök. Misslyckas du skickas ditt lilla ljusblå skepp tillbaka till början igen.
Utmaningen i att flyga, hushålla med bränslet, skjuta fiender och se till att inte låta det lilla skeppet nudda grottväggarna eller spikfällorna, är ordentlig. Ascender är sådär skoningslöst retrosvårt som dagens spel aldrig är och det finns ett värde i det, för mig. Jag är genuint superusel här men fortsätter försöka, försöka och försöka, ändå - och det tycker jag rimmar ganska perfekt på 80-talets mest klassiska, älskade titlar. Det ska sägas dock att touch-kontrollerna går mikromillimeterprecisionen här onödigt svår även om det inte är något fel på hur de utformats. Jag tvingades tidigt rycka fram min Nimbus Plus för att kunna ta mig förbi de första avsatserna och om det enbart handlar om mina bratwurst-fingrar eller att touch helt enkelt inte är tillräckligt exakt, låter jag vara osagt.

Ascender är ett av de där supersimpla, megaenkla småspelen som man laddar hem till sin Iphone på nio sekunder och som sen startar upp innan du ens hunnit gäspa. Det är svårt, Atari 2600-snyggt och genuint mysigt.