Athens 2004

Efter det relativt hemska Salt Lake City 2002 som gjordes av Eidos la Sony vantarna på OS-licensen och gjorde sommarens fest till en Playstation 2-exklusiv historia. Det är uppenbart att man inte ville upprepa den fattiga och torftiga anrättningen från Salt Lake City och Athens 2004 bjuder på hela 25 grenar att jämföra med bara sex senast. Det ska dock noteras att många av grenarna, speciellt löpning och simning är samma sak med lite olika längd.

I det spel som jag fick hem i brevlådan fanns inte något engelsk språkval. Lite lustigt så det fick bli svenska med Bosse Hansson som kommentator. En ovanligt usel sådan och det blev snabbt uppenbart att man spelat in runt 25 fraser som närmast slumpmässigt skiftas efter utfört verk. Det finns många olika tävlingslägen, du kan tävla i mångkamp (sju grenar för damer, tio för herrar), samtliga friidrottsgrenar, simningsgrenar, gymnastikgrenarna, en enskild sport, hela olympiaden eller själv komponera en olympiad. Det senare är väldigt bra då många av grenarna inte är speciellt roliga och bör undvikas.

Jag brukar alltid ha några favoritgrenar i den här typen av spel. Framförallt länghopp, tresteg, spjut brukar vara roliga. De två förstnämnda är bra i Athens och bygger på att bygga upp fart med två knappar och sedan tajma avstampen. Det funkar bra även om jag gärna hade sett något form av grafisk representation för när man ska göra avstampen som fungerar bättre än fotavtryck på banan. Det kräver nästan att polarna ska ha övat lite innan man kan tävla och därför förtas lite av partyspelspotentialen. Spjutet har man lyckats fumla till då utkastsvinkeln ska ställas in med den vänstra analoga spaken. Dessutom ser man inte riktigt när det är läge att släppa iväg spjutet så det blir alltid på en höft. Det är något som återkommer i många grenar. Jag vill kunna se om jag fått till det perfekt innan jag får resultatet. Den optimala vinkeln i kula, spjut, diskus är inte utsatt. Nu brukar det handla om 45 grader, men det är lite svårt att tajma knapptrycket till en osynlig linje. Det känns om inte slumpartat så åtminstone inte optimalt.

Jag har alltid uppskattat mångkamp och brukade titta på när Henrik Dagård kämpade sig blodig i början av 90-talet. Nu är det lite angenämare att följa Carolina Klüft, men behållningen av att se dessa mångsidiga idrottare är alltid stor. Varje kast eller löpning kan vara helt avgörande för individen. Därför tycker jag att tiokampen och sjukampen är roliga inslag. Dock är några av grenarna som stavhopp, häck och medeldistansen ganska misslyckade. Medeldistansen innebär att du ser löpningen i första person, styr banval med vänstra analoga och roterar den högra för att hålla fart. När du vill spurta trycker du in L1. Ren och skär misshandel av den högra analoga spaken, som formligen skriker av smärta efter femtonhundra meter. Bästa grenen är överraskande nog höjdhoppet där varje steg ska tajmas med rätt fot. Visserligen sitter tajmingen mer i fingrarna än något man ser med blotta ögat (återigen ingen gren att tävla mot motbörjare med på lika villkor), men det är en stor känsla när alla stegen och avstampet blir perfekta. En liten rolig detalj detalj som jag kom att tänka på är att flickan säkert är bättre på 400 meter där man ska mörsa med två fingrar i 40 sekunder medan pojken bör vara vassare på 3 och en halvminuts spakroterande i 1500 metersloppet. Eller kanske tvärtom! Nu rör vi oss på barnförbjudna områden, så jag slutar innan upprörda föräldrar fyller in mailbox.

Nu har jag skrivit mycket om friidrotten och det är inte bara för att jag själv tycker illa om simning och gymnastik som idrottare utan för att det är spelets bästa inslag i mina ögon. Det finns flera inspirerade gymnastiskgrenar som DDR-kopian på mattan och bocken, men jag kommer inte att sitta och memorera och öva in dessa grenar. Simningen är ett riktigt sorgligt kapitel för sig. Precis som i de kortare löpningarna håller man farten genom att mörsa X och O i takt, men här måste man även hinna med andningar med L1-knappen. Desto snabbare andning desto högre maxfart kan du hålla. Inte nog med att alla simningsgrenarna är exakt likadana, du andas dessutom typ åtta gånger på hundra meter. Jag menar, det gör väl knappt en motionssimmare? Simningen borde vara konstruerad så att man ska maximera varje andhämtning och att mätaren rinner neråt och att det gäller att andas innan det nåt en viss gräns om det ska finnas någon logik i det hela.

För en spelare håller inte Athens 2004 speciellt länge. Du kommer att maxa ut de flesta av de roliga grenarna relativt snabbt, omedelbart i mitt fall med längdhoppet och tresteget, men det är ju precis som vanligt. Dock känns spelet inte helt lyckat som partyspel på grund av de ojämna grenarna och avsaknaden av klara och övertydliga instruktioner som gör att nybörjare behöver köra minst en övningsrunda för att ha en chans i vissa grenar. Fördelen är dock givetvis att man kan komponera en olympiad med just de grenar man själv tycker är mest lyckade och när det finns 25 att välja på har man många grenar kvar när simning, hästhoppning, häck och övriga trista grenar rensats ut. Spelet är inte speciellt vackert och det kommer inte att bli någon klassiker i genren som Track & Field eller Decathlete. Men jämfört med de senaste OS-spelen är det ett klart uppköp och har du en dansmatta är det bättre träning än vilket aerobicspass som helst. Inte för att jag pysslar med aerobics, men det finns ju de som gör det.