Attack on Pearl Harbor

Precis som det nyligen släppta Blazing Angels är {Attack on Pearl Harbor} ett enkelt spel att komma in i. Men, där konkurrenterna bjuder på spännande bakgrundshistoria och intressanta karaktärer håller sig Attack on Pearl Harbor endast till korta serietidningtecknade mellansekvenser som inte gör något för att få mig att komma in i spelet.

Det finns en viss variation i spelets uppdrag. Det kan handla om att försvara en hamn eller en lastbilskonvoj mot anfallande fiendeplan eller att själv anfalla en fartygskonvoj med torpeder eller utföra vansinnes attacker med en rapplig liten dykbombare mot välförsvarade krigsfartyg.

Grafiskt sett är spelet föråldrat. Dock med några undantag. Själva flygplanen ser hyfsade ut och effekten som får saker längre bort att se suddiga ut är, om än orealistisk, rätt så läcker. De godkänt detaljerade flygplanen står i skarp kontrast till resten av grafiken. De föremål som står på marken är simpelt enkla och ett träd var hundrade meter gör ingen djungel. Man flyger hela tiden ganska lågt och det gör att den trista och oinspirerande markgrafiken hela tiden gör sig pinsamt påmind.

Kontrollerna är föredömligt enkla. I stort sätt klarar man sig med musen. Vänster musknapp avfyrar kulsprutorna och den högra släpper bomber/torpeder eller skjuter raketer. Med mushjulet ökar eller minskar man gasen. Kontrollen fungerar också precis som det är sagt; man behöver ingen introduktion utan den sitter direkt.

Alla fiender har även en liten ikon ovanför sitt plan och de som inte syns framför planet visas som en liten fienderöd pil i kanten på bildskärmen. Det går inte att låsa "siktet" på ett speciellt plan. Inte för att sådana saker fanns under andra världskriget, men de kan vara hjälpsamma och det här spelet är inte för övrigt direkt historiskt korrekt. För att livet som pilot ska bli lite lättare har man även ett par andra hjälpmedel. Längst ner till vänster på skärmen sitter en liten radarskärm som visar var fiendeplanen finns någonstans.

Man har oändligt med ammunition, både till kulsprutan och för bomber, raketer eller torpeder. Kulsprutan kan dock bli överhettade, så det gäller att hålla ett vakande öga på temperaturmätaren. För att det ska vara enklare att träffa snabbrörliga fiender så blir siktet rött om man kommer att träffa med kulsprutan. Ett diskret och bra sätt att slippa slösa på kulorna i onödan.

Spelet består av två kampanjer. En amerikansk och en japansk. Man kan också spela i ett dogfightläge där man väljer bana, flygplan och hur många fiendeplan man ska skjuta ner innan det är klart. Kanon om man som spelskribent ska ta skärmbilder, men rätt intetsägande för en vanlig spelare.

Attack on Pearl Harbor är ett spel som liknar andra spel som Blazing Angels väldigt mycket. Tyvärr tillför det inte ett smack till genren utan är istället ett spel man inte kommer ihåg något av efter att ha spelat det. Man dras inte in i någon historia, det finns ingen riktigt utmaning och det medföljande onlineläget är trist och, som resten av spelet, allt för simpelt för att hålla intresset uppe länge nog.

Det är faktiskt svårt att skriva så mycket mer om Attack on Pearl Harbor. Det säger en del om det bleka intryck som spelet lämnat hos mig. Är du sugen på lite flygplansaction med arkadstuk så finns det mycket bättre alternativ än det här.