Bad Cheese

Steamboat Willie har alltså gått och blivit allmän egendom, vilket i sig är en lika märklig känsla som att plötsligt upptäcka att Systembolaget börjar sälja Coca-Cola - visst, man kan göra det, men hela tillvaron känns lite skev och felställd. Och givetvis dröjde det inte många minuter innan opportunister runtom i världen, beväpnade med filmkameror och alldeles för mycket fritid, kastade sig över materialet och spottade ur sig en rad tveksamma skräckfilmer med titlar som Screamboat och Mickey's Mouse Trap, där Musse Pigg förvandlas till någon slags knivviftande demon i hängslen. Vi såg ju exakt samma cirkus med Winnie the Pooh för något år sedan, när den honungsälskande nallen förvandlades till en seriemördare som smög runt i skogen med mord i blicken. Jag säger inte att världen gick under, men visst kändes det som att mänskligheten tog ett par snedsteg ner i källaren. Och nu står vi här igen, men den här gången handlar det inte om film utan om ett spel - {Bad Cheese} - som i grund och botten är ännu en tolkning av Steamboat Willie, lika mycket knock-off som dess blodstänkta kusiner på bioduken.

Söt liten pojke? Ruskiga spindlar i köket? Dubbelcheck på den!
Det som lockade mig att spela {Bad Cheese} var förstås estetiken. Den där gamla "rubber hose"-stilen, ni vet, där figurerna ser ut som om deras armar och ben består av överkokt spaghetti och hela animationen gungar fram som en jazzorkester på fyllan - den kan vara rent ljuvlig när den görs rätt. Och här, i {Bad Cheese}, varvas ögonblick av faktiskt chockerande snygg estetik med partier som är så anskrämliga att man får lust att gnugga skärmen med Ajax. Utvecklaren, en ensam kämpe vid namn Simon Lukasik, har dessutom petat in partier där stilen byter skepnad och övergår i vad jag närmast skulle beskriva som brainrot-gegga, ni vet den där visuella sörjan som känns hämtad från den mörkaste av TikTok-källare. Poängen är att det ska skrämma. Resultatet är mest att man sitter där och tänker "jaha?". För ja, {Bad Cheese} är ett skräckspel - men ett skräckspel som misslyckas totalt med att vara läskigt.

Det tog mig knappt två timmar att klara spelet och jag blev skrämd exakt noll gånger. Däremot blev jag nedslagen, för handlingen är på riktigt tragisk. Du styr ett litet Musse Pigg-liknande barn som är ensam med sin pappa när mamman är bortrest. Hon skickar instruktioner via brev om små sysslor som ska utföras: städa köket som är belamrat med ölflaskor och arga spindlar, tvätta kläder, håll ordning så att farsan inte exploderar. Och det här är ingen hedersknyffel till pappa - det är en tvättäkta skitstövel som när som helst kan plocka fram läderbältet och piska över pojkens ländrygg. Ett mörkt, nästan klaustrofobiskt tema, absolut, men läskigt? Nej. Snarare tragiskt, obehagligt på ett socialrealistiskt sätt som får en att tänka på SVT-dokumentärer från 90-talet.

Det är ett becksvart äventyr - tyvärr ett inte särskilt roligt sådant.
Och vad gör man rent spelmässigt? Jo, man dammsuger upp skräp, smiskar spindlar med flugsmälla och skjuter upp strumpor på tvättlinan med något som bäst kan beskrivas som en strumpkanon. Variation finns på pappret men i praktiken känns alltihop lika roligt som att rensa vattenlåset under diskhon en fredagskväll. Bossfighterna ska vi inte ens tala om - de gömmer sig i skamvrån längst bak, där ingen människa någonsin bör behöva se dem. Det är som om spelet har ambitioner, vill vara något större, men utvecklaren har siktat för högt och styrt sin ostskuta rakt mot ett isberg.

När sedan psykedeliska, vrickade ansikten plötsligt dyker upp i synfältet i ett tafatt försök att skrämma mig blir jag mest sorgsen. Inte skrämd, bara sorgsen. För det hade kunnat bli något intressant om Lukasik vågat jobba mer med temat, med sorgen, med barnets ständiga rädsla för sin pappas vredesutbrott. Där fanns en nerv att utforska, men istället får vi hopklistrade jumpscares som inte lurar någon. Det är synd, för spelet är periodvis riktigt snyggt, men når aldrig hela vägen fram på någon punkt. Därför kan jag inte med gott samvete rekommendera {Bad Cheese} till någon, mer än möjligtvis som en snabb kik på estetiken. Och ärligt talat räcker det i så fall att googla fram ett par bilder. Resten kan man gott lämna därhän - precis som en bit möglig ost längst bak i kylskåpet.