Ballerina

"Varför recenserar Petter den här filmen, han som vid 162 000 tillfällen skrivit om hur lite han gillar John Wick som filmföljetong?". Frågan, som du säkert precis ställde i ditt huvud i samma veva som du surfade in här - är legitim. Jag är i grunden inget fan av John Wick-filmerna, nej. Jag gillar mytologin, estetiken, mystiken, att världen som Wick lever i känns som en vildsint mix mellan vampyrernas näste i Underworld och den icke-förstörda versionen av Bioshock-världen Rapture, och jag gillar alltid utdraget, överdrivet ultravåld. Jag gillar stunts, också. Älskar Donnie Yen, Jackie Chan och allt där i mellan och 70-talets hysteriska revenge-genre och dess nuvarande återkomst, är något som jag i någon slags allmänhet gillar/uppskattar. Jag gillar dock inte Wick, eftersom Keanu inte känns som en dödlig supermördare - för min del. Han är lika rörlig som en säck nypotatis, lika atletisk som en knastrigt skev vinterbjörk och varenda fightscen ser mer ut som välkoreograferad dans snarare än riktigt våld. Det funkar inte för mig.

Det är hårt, allvarsamt, seriöst och väldigt enformigt - det här. Varför ta sig själv på så ofantligt stort allvar?
Atomic Blond fungerade bättre, trots att Keanu säkert väger 30 kilo mer än Theron och trots att jag såklart vet att Matrix/Point Break-gubben Reeves både har blått ninjaskärp samt är ohyggligt vältränad som pistolskytt. Det är nåt som skär sig där, bara - för mig. Som inte är fallet med Hemsworth i Extraction, Mary Elizabeth Winstead i Kate eller Charlize i Atomic Blonde (sorry Keanu). Ballerina äger (som du såklart redan vet) rum i Wicks universum och här får vi istället följa Ana de Armas i rollen som Eve MaCarro, en liten flicka som sätts i ett program där morgondagens dödligaste supermördare tränas under hela uppväxten, och svär på sin mördade fars grav att hon en vacker dag ska utkräva hämnd.

Storyn är inte mer invecklad än så. Eve är förbannad för att hennes farsa är död och måste nu döda 3077 lejda hejdukar för att kunna få lite sinnesfrid. Hennes karaktär behöver inte mer motiv än så, hennes personlighet består enbart utav stoiskt, sammanbitet hämndbegär och det saknas nyanser här som får den träige Wick att framstå som rena rama ultracharmknutten. Däri ligger det huvudsakliga problemet här, anser jag. Ballerina är stentrist. Enformig, innehållslös bortsett från väl inrepeterade eldstrider/slagsmål och karaktärerna känns som dåliga NPC:s i valfritt actionspel. Faktum är att Ballerina lika gärna hade kunnat vara ett godtyckligt strö-uppdrag i Watch Dogs, eller GTA. Du ger dig i kast med att försöka döda en skurk, skurken har massa hjälp och du hamnar i trångmål och måste slå och skjuta dig ut ur nattklubben, konstgalleriet eller ur restaurangen i fråga. Nu hör det väl lite genren till att storyn hamnar i tredjerummet och att action, övervåld och snygga stunts står i fokus, men när varje strid fungerar på ungefär samma sätt och när jag som tittare inte bryr mig om karaktärens öde, så blir det ju likt Wick oftast är bara en enda lång uppvisning i hur väl man repeterat en viss pistol-kata, eller ett bensvep.

En skridsko mot halsen är såklart inget någon av oss vill uppleva.
Sägas ska dock att det lilla krutpaketet Ana de Armas gör bra ifrån sig på stunts-fronten. Hon ser dödlig ut, använder sin teknik som hävstång för att klå betydligt större fiender och känns därmed dödligare än Keanu, i varenda scen. Detta samt Wick-universumets ljuvliga estetik räddar dock inte Ballerina ur medelmåttans träsk och jag förblir förbluffad över hur dessa filmer kan ha blivit så omänskligt populära som de är.