Bangai-O Spirits

Det är ingen enkel sak att i text beskriva ett så originellt spel som {Bangai-O Spirits}. Genrebeskrivningen är svår att förklara för de spelare som inte testat originalet. En blandning mellan ett hetsigt shoot 'em up och ett actionspel kanske. Med kluriga pusselinslag och underlig dialog. Alla andra spel med gigantiska robotar i huvudrollen försöker simulera den mäktiga känslan av storhet som mecha-action innebär. Den stora roboten är väldigt liten i Bangai-O. Men liten robot kan bringa stor förstörelse.

För er som redan spelat det första Bangai-O till Nintendo 64 eller Dreamcast kan en jämförelse med originalet vara intressant. På nästan alla punkter är denna uppföljare ett bättre spel. Det är mer action, mer variation, fler vapen att välja mellan och ett större antal banor. Det enda jag saknar från det första Bangai-O är de fullständigt menlösa och vansinniga dialogerna.

Visserligen får jag lite av min aptit mättad i spelets första banor men sedan tystnar spelets narrativ och lämnar saknad efter sig. Liksom originalet är det här en otroligt underhållande upplevelse och en konstant utmaning som aldrig låter spelaren slappna av. Bangai-O Spirits kräver övermänsklig reaktionsförmåga samtidigt som det dukar fram kluriga pussel.

En del spelomgångar varar två sekunder innan min robot sprängs i en förnedrande explosion. Andra försöket varar tre sekunder. För att jag på tredje försöket klarar banan på fyra sekunder jämnt. Jag tvingas ofta till en ovanligt tillfredställande trial and error. Mellan varje försök byter jag vapen för att hitta den perfekta kombinationen inför aktuell svårighet. Andra banor varar flera minuter och kräver konstant sinnesnärvaro. Blandningen mellan snabba och längre utmaningar ger spelet ett varierat och medryckande tempo.

Alla vapen är valbara så fort du tagit dina första stapplande steg. Vill du ha målsökande missiler? Klart du vill. Vill du kombinera dem med studsande missiler? Ja, det vill du också. Men frestelsen att springa runt med bara svärd och sköld blir ibland för stor. Så det är bara att testa sig fram och hitta sin favorit. För att senare tvingas omvärdera den när utmaningarna förändras.

Jag antar att ni redan sneglat på betyget innan ni gav er i kast med själva texten? Jag har aldrig spelat ett spel med så många brister som ändå allt är värt ett så högt betyg. Spelglädjen överskuggar alltid bristerna, men problemen finns där. Jag saknar till exempel variation i miljöerna. Det känns hela tiden som om byggstenarna som formar omgivningen är väldigt begränsade. Men även om det visuella är begränsat i bandesignen får ögonen ändå ibland sitt lystmäte.

För regn av kulor och missiler är vackert. Specialattacker som släpper ut floder av skott som studsar i snygga formationer. Den undre skärmen på min Nintendo DS fylls till bristningsgränsen av livsfarliga missiler och när allting är som jäktigast visar sig spelets största brist. Hårdvaran hänger inte med. Där någonstans inser jag att betyget faktiskt eventuellt hade höjts ett snäpp om spelet istället släppts till konkurrenten Sony. Jag skulle lätt ha bytt bort kartfunktionen på den övre skärmen mot mer råstyrka i hårdvaran. För trots att jag ofta får bättre överblick när slowdown saktar ned spelet till sirap så retar jag mig ändå på bristen av flyt.

Spelaren bestämmer hela tiden själv i vilken ordning banorna ska spelas. Nog bör du inleda din robotresa med att spela igenom de sjutton banorna som erbjuds som undervisning. Helst både en och två gånger. Men sedan ligger fältet öppet. I några få kategorier ryms ett generöst utbud banor, alla tillgängliga från start. Valmöjligheten är trevlig, det går inte att fastna i spelet. Men den öppna lösningen är på bekostnad av känslan av framsteg. Om du inte är en highscore-nötare förstås. Men en fanatisk poängjägare har redan köpt spelet och tagit ut sin semester. En sådan spelare sitter redan och plåstrar om sina såriga tummar och skiter fullständigt i vad jag har att säga om deras nya hardcore-pärla.

Jag håller mig ofta till rena actionbanor, gärna med öppna ytor. Men för variationens skull ger jag mig ibland in på banorna med pusselupplägg. Spelets livslängd är mer eller mindre obegränsad. När alla banorna är avklarade finns det poäng att jaga och egna banor att bygga. En editor följer med spelet och ett fascinerande sätt att dela med sig av banorna är inbyggt. Ens kreationer förvandlas till rena ljudfiler som sedan kan spelas upp för en annan maskin. Där tolkas ljudet om för att förvandlas tillbaka till en bana. En oväntad retroshock för oss äldre stofiler som minns hur det var att ha sina spel på kassettband.

Jag har fantastiskt kul när jag flyger runt med min lilla robot och rekommenderar helhjärtat ett köp. Att vänta den där millisekunden innan jag släpper ut min specialattack så att kraften maximeras är så otroligt tillfredställande. För att inte tala om den fruktansvärda upplevelsen av att förvandlas till skrot för att jag väntade en millisekund för länge. Så fortlöper timmarna. Jag har kommit på mig själv med att fnissa och svära högt på tåget de senaste dagarna. Det talar sitt tydliga språk. Jag kastas mellan frustration och lycka. Så bra är Bangai-O.