Bäst 2012 (hittills)

Petter Hegevall:
JOURNEY
Ähh! Pretentiöst indie-trams. Tänkte jag... och fnös så pass hårt att en medelstor snorkuse smet ut ur ena näsborren och träffade mina nytvättade pyjamasbyxor. Det tog dock bara cirka 12 minuter för mig att inse vad fel jag hade, och vad jobbigt konservativ jag ibland kan vara. Journey väckte nämligen känslor i mig som få spel gjort (någonsin). Det var mäktigt, vackert och alldeles alldeles... Ja, bäst hittills 2012!

Oskar Nyström:
DIABLO III
Jag är beroende, och det säger jag med glädje. När jag röjer runt med min barbar och avverkar otyg på löpande band vill jag aldrig sluta, och detta trots ett tresiffrigt antal speltimmar i bagaget. Vetskapen om att Blizzards monsterslakt är snubblande nära perfektion rent objektivt är inte lika väsentlig som hur väl titeln klaffar med mina svaga punkter som spelare. Jag känner hela tiden hur både min karaktär och jag som spelare växer i takt med att tombola-hjulet snurrar och när som helst kan spotta ur sig en legendarisk yxa. Detta i kombination med min långsamma klättring i spelets tuffaste svårighetsgrad Inferno Mode gör att jag vill återvända ofta och länge. Lite som att vara kär, fast på ett otäckt och materialistiskt sätt.

Marcus Löfström:
JOURNEY
Det var när jag upptäckte att min vän, som hela tiden varit vid min sida, inte kunde följa med mig till det bittra slutet som det brast för mig. Jag tog mig fram till ljuset i slutet på tunneln men kunde inte dela det med den jag delat resan med. Den som hjälpt mig hela vägen, i med- och motgång och som alltid gick att lita på i en knipa. Det brast rejält, på ett sätt jag aldrig tidigare upplevt i ett spel. Journey framkallade i all sin enkelhet något djupt inom mig, och i många andra spelare, som inte gick att ta på. Men det gick att känna. Oj så det kändes. Ingredienserna var ett kravlöst men ack så lockade multiplayer-inslag samt en ljud- och bildmässig godispåse. Resultatet blev inte bara att That Game Company nådde sin egen emotionella höjdpunkt. Man skapade även årets, kanske de senaste årens, största känslostorm. Allt som krävdes var en en handkontroll, ett hjärta och en vän du inte visste namnet på.

Viktor Eriksson:
MASS EFFECT 3
En del säger att slutet i Mass Effect 3 var dåligt. Jag säger att det var 25 timmar långt. En ödesmättad och undergångsromantisk rymdopera som stegrade i timmar för att slutligen nå ett storslaget crescendo som fortfarande ringer i mina öron. Istället för att Bioware gjorde det lätt för sig så lämnade de efter sig avslut på sin rymdtrilogi som inte var definitivt, utan öppet för flera olika tolkningar. Oavsett om du älskade eller hatade det så gjorde slutet i Mass Effect 3 så att fans över hela världen såg tillbaka på serien för att diskutera dess återkommande teman, historia och helhet. Till följd fick vi en djupare förståelse för Mass Effect och dess kosmologi på ett sätt som är förunnat få spelserier.

Jesper Karlsson
DIABLO III
Jag ska inte komma här och påstå att jag har spelat speciellt mycket Diablo II. Jag såg fram emot Diablo III, men hype-mätaren låg aldrig i topp. När jag väl prövade på den öppna betan då tog det fyr på riktigt dock. Jag satt fastklistrad hela helgen och mosade demoner på löpande band. Jag förhandsbokade samlarutgåvan och sedan i mitten av April har jag suttit som trollbunden framför datorn. Diablo III är ett snudd på löjligt simpelt spel. Nästan allt jag tar mig för i Blizzards stekheta trea gör att jag känner mig mäktig, stark och farlig. Enkelt och fruktansvärt kul, precis hela tiden.

Jonas Mäki
KID ICARUS UPRISING
Till skillnad från praktiskt taget alla andra stora utvecklare är Nintendo ett företag som kan göra ett succéspel och sedan högaktligen skita i att göra en uppföljare med motiveringen att man inte har några bra idéer för hur man ska gå vidare. Ett sådant spel var Kid Icarus som vi inte sett röken av på två decennier, men som Nintendo äntligen kommit på hur man skulle gå vidare med. Och det gjorde man med bravur, Kid Icarus: Uprising bjussade på en perfekt välavvägd svårighetsgrad, nyskapande action och ett perfekt användande av den tredimensionella skärmen. För mig är det här Nintendo när de är som bäst och därför känns det heller inte ledsamt att höra producenten Masahiro Sakurai slå fast att det nog tar två decennier innan vi återser Pit igen.

Daniel Steinholtz:
MASS EFFECT 3
Det kändes som att simma ensam i den värsta motströmmen i mannaminne. Vid en tidpunkt trodde jag nästan att jag var den enda som ansåg att slutet i Mass Effect-trilogin var en rafflande, värdig final. Så var det förstås inte. Det är ju allmänt känt att de som är mest missnöjda hörs mest. Diskussionen som följde var likväl en hopplös sådan, kantad av skrik, gap och nötta argument. Nu, knappt fyra månader senare, bör de flesta av oss ha fått lite distans till det hela. Alternativt laddat ned det förlängda slutet som kanske har ändrat eller förstärkt våra sköra gamerkänslor inför det hela. Oavsett vad man tycker, så har följande faktum överskuggats av denna cirkus: resan är målet. Trots allt. Och vilken fullkomligt makalös sådan Mass Effect-trilogin har varit, med den tredje och avslutande delen som den gyllene kronan på verket.

Christofer Olsson
FEZ
Jag är på många sätt besviken på årets första sex månader. Den ena stortiteln efter den andra har fallit på sista häcken och inte riktigt levererat som jag hoppats. Det var därför lika glädjande som förvånande att vårens spelmässiga fyrbåk var en märklig, pixlig liten historia, huvudsakligen utvecklad av endast två personer. Men Fez satte sina taggiga små klor i mig från första scen, roterade dem 90 grader och släppte sedan aldrig taget. Faktiskt är det så att jag inte på rak arm kan minnas sist ett spel träffade så rätt hos mig på så många plan. Allt ifrån den genuina retrografiken och de ljuvliga musikslingorna till hur små visuella detaljer så smart bidrog till att etablera unika identiteter för alla spelvärldens olika områden imponerade stort.

Mathias Holmberg:
TRIALS EVOLUTION
Red Lynxs uppföljare till Trials HD är ett bra spel som lever på helt egna meriter. Det är innehållsrikt med kraftfulla banbyggarverktyg, det har en beroendeframkallande och tillfredsställande svårighetsgrad, och det är ju såklart fantastiskt roligt att spela. Det är dock när spelet används för att förgylla en helt vanlig spelkväll med polarna som dess verkliga styrka uppenbarar sig. Det är då Trials Evolution förvandlas till någonting mer än ett vanligt spel. Du behöver inte ens gilla motorcyklar för att förälska dig i den simpla men strålande spelbarheten.

Jonas Elfving:
MAX PAYNE 3
Hur mycket måste jag skriva? Så mycket! Hell no, jag ska på semester. Låt oss försöka sammanfatta det här så snabbt som möjligt så att jag redan om några minuter kan kasta mig ut genom dörren för att uppsöka ett varmare land. Max Payne 3 är tillsammans med Journey det bästa spelet jag testat hittills i år. Rockstar bjöd på en mer nyanserad och ambitiöst berättad story än vad Remedy någonsin lyckades med och eldstriderna fick mig att känna mig precis så badass som jag hade hoppats på.