Battleborn - Singleplayer-intryck

{Battleborn} består inte bara av action spelare mot spelare (PvP) med en massa märkliga spellägen; det har även precis lika märkliga singleplayerlägen. På så sätt har Gearbox tänkt att vi ska introduceras för spelvärlden och för några av de 25 karaktärerna, varav endast sju är upplåsta från start.

Upplägget påminner om en TV-serie med åtta episoder och en prolog, där ytterligare fem avsnitt ska släppas i samband med lanseringen av de fem hittills utannonserade expansionerna. Via dessa får vi vet hur alliansen formats och hur de försvarar den sista stjärnan - Solus - mot Varelsi och förrädaren Rendain.

Det finns ett singleplayerläge i {Battleborn} som kan spelas själv eller co-op med upp till fyra andra.

Gamereactor har fått möjlighet att spela två av dessa episoder redan nu, och gjorde det tillsammans med fyra andra. Det finns alltså co-op för fem personer, något vi gissar blir uppskattat. Det går dock såklart att spela ensam eller co-op på två med delad skärm om du hellre föredrar det. Alla uppdrag kan dessutom spelas flera gånger så du kan hitta all dundersällsynt loot som är en så viktig del av PvP-biten.

Första uppdraget är The Renegade, och genom att spela detta låser du upp flygande hjälten Caladarius. Han hålls som fånge i något slags maskin och du måste såklart rädda honom, men utmaningen stannar inte där utan efter befrielsen sedan ska han försvaras innan han är helt redo och rustningen uppladdad. Du behöver även besegra fångvaktaren Hylis, ett slags getmänniska med ett eget kraftfält och kraftigt överdimensionerad puffra. Efter att du klarat uppdraget får du tillgång till Caldarius i alla spellägen, och det är för att summera ett rättframt och inte speciellt komplicerat uppdrag.

Mängden effekter gör att det ibland är svårt att se vad som händer.

Det andra var däremot mer spännande, nämligen The Void's Edge. Här har Varelsi (de spindelinspirerade humanoiderna du krigar mot) lyckats skapa en port till vårt universum och därmed finns risken att den sista stjärnan snart släcks. Du måste eskortera en uppkäftig robot till portalen och skjuta den för att stänga den (tydligen så det fungerar). Det är dock lättare sagt än gjort för den bevakas av en Conservator - en enorm varelse som vaktar portalen och teleporterar dig mellan världar för att besegra dig.

Roboten är huvudinslaget i uppdraget, och har som sagt en märklig vass humor kombinerat med uppenbar dödslängtan. Men den kan även buffas, vilket betyder att du får balansera ditt spelande mellan att döda fiender och samla Shards som du behöver för att hålla roboten igång. Känns på flera sätt som en klassisk {Team Fortress 2}-mod.

25 spelbara figurer erbjuds från start, varav de flesta dck måste låsas upp.

Jag spelade båda dessa uppdrag på en lägre svårighetsgrad, vilket jag inte rekommenderar. Vi som spelade dog aldrig och behövde heller aldrig anstränga oss. Att ha lite nerv och spänning bidrar såklart till upplevelsen och genom att skruva upp utmaningen blir det betydligt roligare.

Medan jag spelade dessa uppdrag, gavs också chansen att prova på flera hjältar. Kleese var först ut, en gammal man i en vackert dekorerad fåtölj. Han är före detta chef för Minion Robotics och butterheten personifierad. Med i stolen finns alla tänkbara prylar inklusive tazers, minikanoner, och en granatkastare av Mortar-modell som lobbar långa skott med fin sprängverkan. Stolen kan också fälla ut Energy Rifts - små turrets som laddar upp dina allierades sköldar på nära håll. Hans toppattack är något så behändigt som ett litet svart hål. Det suger i sig fiender och krossar dem, och tycks vara extremt lämpligt att kombinera med ovan nämnda granatkastare.

Vi gillar designen som för tankarna till {Borderlands}.

Att spela som Kleese känns lite udda. Stolen svävar och hans egenskaper gör att du inte har någon plats i stridens hetta. Det dyra och ytterst bekväma lädret i fåtöljen gjorde att jag aldrig riktigt kände mig delaktig i det som hände och så fort jag blandade mig i, så dog jag. Men vill du spela som en riktigt bräcklig åldring med kraftiga vapen så kan det ändå vara intressant.

Jag spelade även som El Dragón. En wrestling-luchador med enorma robotarmar som verkligen visar hur härligt spretigt det här spelet är med en otippad mexikansk cyborg-wrestler mitt i alltihopa. Han är en trevlig kontrast till Kleese och har som väntat en hel rad närstridsattacker som kan slå ut hela grupper av fiender och han blir dessutom starkare ju fler han dräper. Bland annat behärskar han en wrestling-greppet "Sprinting Clothesline", men även en Splash-attack som slår över ett större område. Hans värsting får honom att frusta av eld och dela ut extra eldskada för varje träff.

Var beredd på feta bossfighter.

El Dragón passade min spelstil betydligt bättre än Kleese. Hans Clothesline Sprint tar honom snabbt in i centrum för krigandet där han är tuff nog att kunna stanna kvar länge medan fienden behandlas som piñatas - men går något fel kan samma Clothesline fiffigt användas för att lika snabbt ta honom ur striden. Splash-attacken är också kraftfull, men åtminstone jag upplevde den som svår att sikta med. Det är dock En Fuego-specialaren med eld som gör honom så bra, och kombinerat med välriktade närstridsattacker slår han sig igenom horder av motståndare. Avståndsattacker saknas dock helt, vilket det gäller att ha i åtanke.

Jag upplever att all den humor Gearbox fyllt {Battleborn} med underminerar storyn något och det är svårt att få ett helhetsgrepp om vad som händer eftersom figurerna till varje pris ska säga något roligt hela tiden. Är även lite reserverad mot alla fläskiga effekter som det lassas på med under striderna hela tiden, vilket gör det svårt att se vad som händer ibland. Det är tyvärr ett vanligt problem i actiongenren så jag tror inte det är något som lär ändras. Jämfört med närmaste konkurrenten {Dota 2} finns det också färre egenskaper per figur som ett resultat av att detta är optimerat för handkontroll istället för tangentbord. Väldigt rättframma figurer som El Dragón upplevs därför som något förutsägbara.

{Battleborn} släpps den 3 maj.

Men med det sagt är {Battleborn} lika underbart som vansinnigt, lite som de tecknade filmer som sändes helgmornar under 80- och 90-talet. Det har vissa drag av {Destiny} i storyns upplägg, men påminner annars mer om {Wildstar} komplett med den typiska {Borderlands}-humorn och designen. Dessutom känns spellägen som Incursion och Meltdown innovativa, vilket genren behöver, även om klassiska varianten spelare mot spelare som vanligt lär bli det mest populära.