Biker Mice from Mars

Det sägs att det första intrycket är det starkaste och i det här fallet stämmer det helt och hållet. När spelet börjar möts jag av en så usel film att jag gnuggar mig i ögonen, bara gapar och gråter inombords. En stressig gubbe berättar en berättelse, jag vet inte om det är en sammanfattning av handlingen från den gamla serien (från 1993) eller någon dynga som utvecklarna har hittat på, men korkat är det. En massa lömska typer vill i alla fall ha tag på ett mäktigt vapen som av någon anledning ska byggas ihop av en massa molekyler från Jorden, och därför åker marsmössen dit.

Det riktigt komiska är att animationen är totalt vedervärdig. Vi snackar stop-motion från filmprojekt på dagis. Ännu hemskare blir det när spelet börjar och mössen hamnar i en verkstad någonstans på Jorden, tillsammans med en kvinnlig mekaniker som tydligen inte har något emot muskulösa antropomorfa gnagare med små antenner på huvudet. De är förstås lagom gnarly, tubular dudes som käkar hamburgare (för om de åt pizza hade Eastman-Laird stämt skiten av upphovsmännen) med världens töntigaste låtsascoola plastattityder. Allihop animeras som om de var med i en Kraftwerk-video och ansiktsanimationen är tagen rakt av från {Half-Life} anno 1998, alltså glappande käkar som åker upp och ner. Det ser, helt enkelt, bedrövligt ut. Hemskt.

Okej, men hemska filmer behöver inte innebära ett uselt spel. Behöver inte, men det kan mycket väl vara ett olycksbådande tecken. Spelet är inte hemskt. Spelet är faktiskt ännu sämre.

Inte helt oväntat är Biker Mice till den största delen ett racingspel. De tre olika mössen har varsin motorcykel som har världens genom tiderna sämsta körkänsla. Inte nog med att skiten låter som en eltandborste som nästan har slut ström, den har samma fartkänsla som en blöt tvål. Och till råga på allt finns det ingen som helst kollisionshantering. Inte nåt. Jag kör raka vägen in i en vägg i hundra knyck, och vad händer? Ingenting. Cykeln bara fortsätter puttra runt på stället, hjulen rullar men inget händer. Man liksom GLIDER fram och tillbaka längs banvallen (som ofta kan bestå av en genomskinlig vägg) tills man är så pass mycket åt rätt håll att man glider vidare åt det hållet. Det är så patetiskt att man undrar hur korkade alternativt oengagerade utvecklarna är. Tror de verkligen att någon människa med fungerande ögon undgår att se hur förjävligt det ser ut?

Inte för att det spelar någon större roll. Banorna är utan undantag långa raksträckor sprinklade med enstaka fiender, kraftbonusar och några hopp över omotiverade hål i vägen. Ibland finns det korsande vägar men tro inte att du kan köra något annat håll. Nej, är det inte stora feta blinkande pilskyltar som visar vart du ska så är det helt enkelt osynliga väggar. Fienderna är ett kapitel för sig. Din motorcykel har olika vapen som du kan spränga bort dem med men det automatiska siktet låser inte förrän du kommer riktigt nära. Dessutom är det stört omöjligt att undvika deras motattacker så se till att du inte missar energipåfyllningarna.

Om du trodde att motorcykelsekvenserna var det sämsta tänkbara så har du fel. För ibland blir det också dags för slagsmål i små, trånga lokaler. Där poppar fiender upp ur intet (de har inte ens hyfs att teleporteras in utanför skärmen) och stapplar fram mot dig. Med hjälp av två attacker kan du banka ner dem tills de slutar dyka upp. En av attackerna kan träffa flera motståndare men är i gengäld så förbannat felprogrammerad att den har en räckvidd på sju centimeter och dessutom får fienderna att rycka spastiskt lite slumpmässigt.

Den här skiten upprepas sedan ett okänt antal gånger, för uppriktigt sagt har jag inte spelat hela spelet och tänker inte göra det heller så länge det inte frestas med miljonbelöningar alternativt hotas med permanent kroppsbestraffning. Biker Mice from Mars är ett av de allra sämsta spelen jag någonsin spelat och det är rent fascinerande dåligt. Att spela det är som att se en riktigt fet trafikolycka, man kan inte låta bli att titta men lider samtidigt med alla inblandade. Men att betala närmare 300 kronor för spelens motsvarighet till att bli piskad med ett läderskärp är åtminstone inget för mig.