Blackguards 2

Satsar man inte så har man inget att vinna. Blackguards 2 var inte bara outforskade områden för Daedalic Entertainment då de fick uppgiften att utveckla uppföljaren till originalet, utan också deras största projekt hittills. Det var mycket som stod på spel när utvecklaren skulle ta sig an strategirollspel, som för dem var något helt nytt. Skulle man lyckas förvalta arvet som originalet lämnat efter sig? Studion har lyssnat till kritiken som fanns, arbetat med vad de ansåg vara en skopa potential och levererat en produkt som är över förväntan.

Till en början är mycket sig likt och ni som spelat det första Blackguards kommer att känna igen er. Men spelet lämnar ganska fort den, av tidigare spel upptrampade genre-stig, och bestämmer sig för att gå sin egen väg. Med andra ord så följer den inte mallen för strategirollspel slaviskt men är fortfarande en potentiell klassiker men välbalanserad svårighetsgrad. Det som märks är hur utvecklarna hittat snygga lösningar till problemen som ettan drogs med vilket i slutändan ger känslan av en mer polerad produkt.

Bland nyheterna hittar vi nya egenskaper såsom uthållig och motståndskraftig, som i tillägg till de åtta som fanns sedan tidigare (exempelvis ond och initiativtagande) ger en bättre bild av din karaktärs svagheter och styrkor, något som såklart är välkommet. Detsamma gäller också all information. Borta är ettans sätt att informera dig, som bitvis kunde vara riktigt irriterande. Istället läser du nu om saker du inte förstått på olika informationstavlor vars språk sitter nästan perfekt. Inget överväldigande babbel men nivån ligger fortfarande lite för högt för att en nybörjare enkelt ska sätta sig in i hur allt fungerar. Har du dock lite erfarenhet av genren som sådan borde det inte vara några problem att få grepp om saker och ting.

Förändringarna som gjorts handlar i första hand om användarvänlighet. Även om det märks redan under spelets inledande skede då man står vid informationstavlorna blir det extra tydligt då man ska ge sig ut på den den här gången mer öppna kartan för lite hederlig ockupering. Du bestämmer själv vilken by du vill invadera (eller övertala att bli totalitär delägare över, om man så vill). För varje by som jag lägger under mitt imperium märker jag hur min arme blir starkare. En annan förändring är stridssystemet. Till skillnad från föregångaren behöver man inte ställa sig bakom ett föremål och hoppas på det bästa utan faktiskt ta ordentligt skydd. En förbättring som gör redan intressanta strider ännu intressantare, för att inte säga utforskningen...

Storyn är det verkligt starka kortet här. Uppföljaren berättar om vad som hände tre år efter händelserna i det första spelet. Vi får följa historien om härskaren Marwan al-Ahmads hustru Cassia från Tenos. Hennes man har tagit makten i Mengvilla och då hans hustru ofta lovar saker hon inte kan hålla, och härskaren själv inte är den snällaste av guds barn, har han dömt henne till döden. Nere i den mystiska arenan blir fångenskapen kortvarig, men inte utan hinder.

Ex antal hungriga spindlar har hunnit kalasa på hennes ansikte och lämnat det vanställt, samtidigt som hon börjat prata allt mer med sig själv. Om det rör sig om galenskap eller något annat är lite tvetydigt men det kan ha att göra med en bok hon har kommit över. Den handlar utan att säga för mycket om hur man blir en ledare av rang och målet, efter att ha rekryterat andra som inte instämmer med Marwan, blir att försöka erövra så mycket av hans land som möjligt.

Vad som gör storyn så engagerande är hur vi får följa en till en början klok och rättvis Cassia men som ärrad av flera svåra val blir allt mer instabil. Under äventyrets gång ställs vi som spelare inför många filosofiska val och när vi får reda på mer om Cassia och hennes tal till sina undersåtar framgår det ofta att det hela kanske inte bara handlar om regelrätt hämnd utan om ledarskap. Är det hämndbegäret som slagit slint eller är det något annat som driver henne? Historien blir därför väldigt intressant och står ut på ett sätt som Daedalic Entertainment självklart ska ha beröm för.

Mellan slagen kan du naturligtvis utrusta och förbättra trupperna, förhöra fångar och se till att laget moral är på topp. Ju mer du får reda på och ju mer tid du investerar kommer du dock att lära dig en sak - lita aldrig på din magkänsla.

Det kan självklart diskuteras hur nytt Blackguards 2 egentligen är, för sett till ren grafiken och ren spelmekanik så är det inte så mycket som förändrats. Storyn är som tidigare nämnt spelet starka kort som med sitt omfång säkerligen kommer sluka flertalet timmar, men beroende på hur insatt man är kanske aldrig upptäckas helt. I slutänden handlar det egentligen om spelet som ettan skulle ha varit, och utan Daedalic Entertainments säkra hand kanske det aldrig nått upp till samma nivå som det här faktiskt gjorde. Rätt och slätt är det här en finfin överraskning och en bra start på året för er rollspelsfantaster.