Boiling Point: Road to Hell

Sydamerika enligt Deep Shadows är en liten håla i mitten av djungeln som befolkas av folk med identiska utseenden utan att en enda människa talar spanska eller portugisiska. När jag anländer till Realia, närmare bestämt staden Puerto Sombre, i skepnad av Saul Myers så är det ödslighet som möter mig. Knappt några människor ute på gatorna. Kanske sitter de på stadens taverna och dränker sina i tequila istället för att hälsa oss turister välkomna, eller kanske inte. I vilket fall som helst styr jag mina steg mot den lokala tidningen, det var där som Saul Myers dotter jobbade tills för ett par dagar sedan då hon försvann. Samtalet från henne gav inte ex-militären Saul något annat val än att packa det nödvändigaste (kniv, pistol och så vidare) och sätta sig på ett plan till det sydamerikanska landet.

Man förstår omedelbart hur det går till i en liten sydamerikansk by som Puerto Sombre ändå är. Vill man ha information så gäller det att antingen hota sig till den eller betala och det är det sistnämnda som fungerar bäst och man blir inte lika smutsig. Hjälten Saul Myers känns inte heller som den stenhårda tuffingen som Deep Shadows vill porträttera honom. Han känns lite smågammal och stel men eftersom spelet trots allt spelas ur förstapersonsvy så går det snabbt att föreställa sig själv som huvudpersonen istället för en gammal farbror. Nåväl, för att gå ifrån åldersdiskrimineringen och hoppa på handlingen igen så får man snart veta att Sauls dotter blivit kidnappad av en lokal knarkbaron. För att komma åt honom så gäller det att samla ihop information om honom, var han är, hur han bor och så vidare för att kunna planera sin attack.

Eftersom Boiling Point är en blandning av Mercenaries och Grand Theft Auto så förstår du säkert snabbt hur man skaffar denna information och även pengar till allt som behövs för ändamålet. Precis som i de båda så handlar det om ett antal olika fraktioner som blir välvilligt inställda till dig och ger dig pengar om du gör uppdrag åt dem. På samma sätt blir de högst irriterade om du lägger dig i deras affärer. Det blir naturligtvis ett litet dilemma för det finns många ömma fötter att trampa på och likt en full, dansande dvärg med koordinationsproblem så har jag trampat på dem alla. De fraktioner som huserar i Puerto Sombre med omnejd är gerillan, regeringstrupperna, maffian, banditer, indianer, CIA och civila. Alla uppdrag man gör har en orsak och verkan på hur dessa fraktioner ser på dig. Gör du till exempel uppdrag åt de lokala banditerna, som innefattar lönnmord, stöld, mord, massmord och utpressning (och mord) så ska du inte förvänta dig presenter och fotmassage av regeringstrupperna och inte heller bland civila. Naturligtvis går allt att lösa med lite pengar så skulle du tycka att det är dags för en PR-insatts så går du helt enkelt med en hög med pengar till respektive fraktion och vips så är du omtyckt igen. Att rädda Sauls dottern är förvisso huvudmålet men det är helt upp till dig själv när och om du vill ge dig på det. Vill du så kan du spendera all din tid på att göra siduppdragen istället, för att köpa feta bilar och kraftfulla vapen.

Det ska sägas att Deep Shadows verkligen har brett på rejält. Området man vistas i är verkligen enormt (25 x 25 kilometer) men mestadels är det fuktig djungel med inget annat än småkryp som sällskap. Eftersom det ofta är långa transportsträckor mellan uppdrag så finns det mycket att råka ut för på vägen. Något av det roligaste (ironi) är när man hör en helikopter följt av en röst som berättar att de fått syn på en misstänkt bil (min bil) varpå man hör lite skott och en kraftig explosion (min bil) och så är man död. Om man har tur vill säga. Har man otur så överlever man kraschen och är strandad mitt ute i ingenstans endast med benen som transportmedel eftersom trafiken inte precis är omfattande. Då inser man hur stort området är när det tar tio minuter att gå till närmaste stad.

Boiling Point använder sig av en egenutvecklad grafikmotor som generellt är ganska bra. Rent grafiskt ser det bra ut men det bär på en känsla av stelhet och upprepande, vilket blir tydligt när man använder sig av spelets många fordon. Man blir aldrig exalterad av miljöerna men de fyller sin funktion och man måste tänka på att skapa en så stor sömlös värld kräver en hel del. Det märktes inte minst i betan som hackade hela tiden, oavsett upplösning och detaljrikedom. Det problemet är tack och lov löst och det hela flyter på bra men man bör ligga ett par snäpp över minimikraven för att få ut en bra spelupplevelse. Man ska även se till att drivrutiner till grafikkort är uppdaterade. Ljudet är bra men inget märkvärdigt egentligen. Musikvalet är ganska trist, man har tyvärr valt att satsa på rockaktiga låtar istället för att skapa en sydamerikansk stämning med passande musik.

I grund och botten är Boiling Point är ett svårt spel att sätta betyg på. Som idé är det helt lysande men utförandet är inte helt på topp. Det finns en himla massa att göra och som spelköpare får man valuta för pengarna, men det fattas saker och vissa delar är slarvigt utförda. Boiling Point är alldeles för långsamt för det första, jag upplever aldrig striderna som intensiva utan mer ett slags lunkande som ofta irriterar. Det känns som Deep Shadows satsat på att göra så mycket som möjligt men på bekostnad av spelglädje och tempo. Blandningen av rollspelselement hjälper inte riktigt när det hela känns som en ofärdig kompott som skulle ha smakat så mycket bättre med ett par månaders utveckling till. Boiling Point: Road to Hell är ambitiöst och spännande och innehåller en del riktigt suveräna moment, men det är inte spelet jag hade hoppats att det skulle vara.

(Spelet släpps på fredag)