Borderlands

När prisjägaren Lillith får ett erbjudande hon inte kan tacka nej till återvänder hon hem till sina sargade gamla hemtrakter i Pandora för att möta sina gamla demoner och för en gångs skull lyssna på sitt samvete. Nej, jag syftar inte på James Camerons smurfmåne - det här en ogästvänlig postapokalyptisk håla som har sprätts upp av giriga megaföretaget, där vapentillverkaren Atlas är mer monstruös än de värsta avgrundsvidunder som hemsöker denna ursäkt till civilisation.

Jag gillade Borderlands (spelet, alltså) när det väl begav sig tack vare sin färgstarka och röjiga personlighet. Tvåan var ännu bättre tillsammans med en kompis och kulminerade i det mästerliga Telltales-äventyret Tales from the Borderlands, som för mig fångade Borderlands humoristiska anda på pricken. Därefter vet jag inte vad som hände med denna en gång träffsäkra spelföljetong, som bara blev sämre och sämre för varje ny del. Det absoluta bottenskrapet i denna franchise är dock filmadaptionen, som känns lite som en usel parodi.

Det finns gott om dynamit i Borderlands, men inte ett uns av dynamik...

Borderlands känns nämligen inte som Borderlands, alls. Det är en billig cosplay-variant som påminner mer om Guardians of the Galaxy i sin ton än den skruvade brutalitet som spelserien cementerat. Mestadelen av filmen försöker sälja in den där fåniga premissen där en bunt mördare och psykopater sammanförs av ödet och som tillsammans bildar en udda familj funkar bara inte här. Dynamiken mellan karaktärerna är forcerad som bäst, "dramat" är direkt odrägligt och skratten uteblir, hur många spydiga kommentarer Jack Black än kastar ur sig. Jag visste inte ens att det var möjligt att göra Claptrap mer irriterande, men här blir man ordentligt motbevisad.

Det här är licensegga när den är som mest inspirationslös, där den familjevänliga syran har frätt bort spelseriens identitet ända inpå dess oigenkännliga skelett. Jag har inget emot lite ändringar från spelens handling, men det här är mest en bunt osammanhängande klyschor som har svetsats samman i ett desperat försök att tilltala en så bred publik som möjligt och skapa illusionen av en dramaturgi som egentligen inte finns där. Det är en märkligt sammansatt film som ger intrycket av att man tittar på en tidig version av den och inte det färdiga slutresultatet. Hade detta varit ett fanprojekt som laddats upp på Youtube hade man varit mer förlåtande med dess brister, men som filmadaption är detta mest bara rent och oförfalskat avfall.

I scenen där Mini-Rolands vrålåk stänks av radioaktivt urin kan man se Cate Blanchetts själ lämna sin egen kropp...

Dessutom är Borderlands bedrövligt ful i nästan alla avseenden förutom några speltrogna kostymer och kulisser, och flera green screenade actionsekvenser känns direkt klaustrofobiska sett till utförandet och kreativiteten. Filmens enda behållning är Cate Blanchett som på något mirakulöst vis lyckas tugga sig igenom usla repliker med stil (hur denna Oscarsvinnare hamnade i en sådan här film är bortom mitt förstånd), men i övrigt bleknar detta med andra postapokalyptiska speladaptioner såsom Fallout och The Last of Us. Kanske hade Borderlands fungerat bättre som TV-serie? I animerat format hade dess råa serietidningsstil åtminstone inte gått förlorat.

Nåja. Det finns egentligen inte mycket mer att säga än att Borderlands mest bara skruvar upp spelseriens mest påfrestande aspekter till max och glömmer bort vad Randy Pitchfords looter shooter en gång stod för. Borderlands är med andra ord en enda stor hopplös supersörja som inte förtjänar en endaste av sina vändpunkter eller dramatiska moment. Det är ett pinsamt, fult, irriterande och dystert steg tillbaka för TV-spelsadaptioner där man mest bara vill blunda och täppa för öronen så fort en karaktär öppnar sin mun. Akta er gott folk, TV-spelsförbannelsen är tillbaka...