Bound

Santa Monica Studios (monsterutvecklaren bakom {God of War}) har ännu en gång parat ihop sig med de i jämförelse ganska okända Plastic Studios, och nu gör dessa sitt tredje, minst sagt konstnärliga lir tillsammans. De tidigare Linger In Shadows och {Datura} fick ett mediokert mottagande, men {Bound} ser ut att vara den skapelsen som nu bryter trenden och verkligen sätter Plastic på kartan.

I samband med att vi mottog spelet följde en uppmaning med från skaparna där de önskade att vi inte skulle avslöja för mycket av handlingen i vår recension. Med eller utan uppmaning, jag hade aldrig fått för mig något annat ändå. {Bound} är en resa som enligt mig mår så mycket bättre av att upptäckas på egen hand, så till dig som känner ett otröstligt köpsug: Försök att undvika så mycket Let's Play-filmer som bara möjligt.

Narrativet har likheter med hur {Assassin's Creed} pendlar mellan dröm och verklighet, bara det att här råder en känslomässig konflikt som vi måste ta ställning till.
Väl inne i den drömvärld som berättelsen utspelar sig i slås jag av att hjältinnan påminner lite om Dancer of the Boreal Valley från {Dark Souls III} (som kanske inte är den trevligaste av figurer). Liknelsen går dock upp i rök så fort hon börjar röra på sig, och jag blir pladaskförälskad. Hon är en ballerina. En vacker, graciös sådan. Med ett par trevande steg börjar jag utforska min omgivning och hinner inte längre än ett par meter innan Plastic och Santa Monica i ett enda stort animationsklimax visar hur Playstation-burkens prestanda ska utnyttjas. Vad som alldeles nyss var ett kaos av ologiska polygoner byggs samman till ett högt torn i fjärran. Mellan mig och horisonten myllrar ett gigantiskt hav av kuber, alla i perfekt samråd med varandra. Med ett tryck på R2 inleder protagonisten en makaber balettuppvisning, och det oändliga kubvattnet svarar genom att kasta upp svarta block i takt med mina piruetter. Med så många rörelser på skärmen samtidigt ser jag det som ett rent under att inte konsolen fattade eld, eller åtminstone att bilduppdateringen sjönk ned till skandalösa nivåer. Men här finns ingen anledning till oro då spelet, från start till slut, flyter på i 60 smarriga bilder per sekund.

Spellängden landade på 3,5 timmar, och gifter sig väl med de 170 kronor som härligheten kostar på PSN-shoppen.
En bit in i utvecklingen av {Bound} använde Plastic ett ganska ordinärt rörelsemönster hos huvudpersonen, något som Santa Monica anmärkte i en ordväxling mellan de båda företagen. Därefter kläcktes balettidén, och det märks tydligt hur spelvärldens många hinder sedan har influerats av klassiska ballerina-element. Men även utan dessa finns det ett anmärkningsvärt nytänk hos utvecklar-koalitionen. Stora delar av utforskandet sker i trånga utrymmen där det i andra titlar kan vara ett rent helvete att få bukt med kameran. Klåfingrigt nog kontras detta genom att både väggar, golv och tak spricker upp och lämnar ett perfekt hål att tjuvkika igenom. Navigeringen blir därför väldigt följsam och det fördelaktiga kameraperspektivet avslöjar dessutom vart hemligheter eller genvägar håller hus någonstans.

Även om {Bound} kan se ruggigt snyggt ut på bild så är det faktiskt ännu tjusigare i rörelse.
Till vackra pianotrudelutter hoppar min dansös över trappavsatser med en annalkande död undertill, och även inomhus lurar en del faror. Någon vidare strid blir det dock aldrig tal om. Fienderna är väldigt passiva; endast lokalt bundna till små utrymmen där deras attacker pareras genom att bränna av några balettskutt, och här uppenbaras ett av de problem som {Bound} dras med. Övergången från att springa till att dansa hindrar flytet störande mycket, och likt en kalldusch väcks jag ur den berusning som byggts upp. Hade jag däremot kunna behålla lite hastighet skulle liret varit en långt mycket bättre upplevelse och ökat på omspelningsvärdet i stil med de otaliga gånger jag startat upp {Journey}, endast för att få smeka igenom surfarbanan ännu en gång.

Bland välkända balettsteg som grand jeté, pas de valse och sauté kan huvudkaraktären också göra ett ilsnabbt jättehopp. Först tyckte jag att det var lite genrebrytande, men den rörelsen visar sig vara utvecklarnas försök till att inkludera {Bound} till "Awesome games done quick". När väl eftertexterna löpt ut presenteras nämligen ett Speedrun-läge där den annars obefintliga HUD:en utsmyckas med ett tidtagarur, dödsstatistik och hur många procent av banornas kristaller som samlats in. Detta höjer livslängden, och väcker upptäckarglädjen till liv genom att som spelare leta rätt på den smartaste rutten till målgång.

Många gånger går {Bound} från att vara ett spel, till att istället bli ett konstnärligt uttryck.
Redan innan jag startade balettsagan anade jag vilken typ av spelupplevelse som skulle serveras. Mina förväntningar på handlingen var höga. Jag ville ha något som griper tag i mig om halsen, och gärna inte släpper förrän en ruga av tårar klämts ut från mitt rödsprängda plyte. {Bound} är ruskigt nära att uppfylla den önskningen. Det står sig som en hjärtknipande intrig helt berättat genom metaforer och frysta minnen där spelaren själv får göra sin egen tolkning om vad som egentligen försiggår. Gillar du {Journey} och suktar efter en kraftfull berättelse som du verkligen måste koncentrera dig för att förstå är det inget snack om att Plastic Studios tredje projekt ska tryckas ned i varukorgen.

Världen som hjältinnan dansar igenom kan påminna om en feberdröm, men i så fall en hutlöst vacker sådan.
Sammanfattningsvis är {Bound} ett ganska enkelt plattformsspel, och bortsett från speedrun-möjligheterna inget för den som letar efter en utmaning. Har du däremot känt dig visuellt otillfredsställd till spelåret 2016 kommer designen och animationerna som erbjuds att fullständigt golva dig. Jag skulle kanske inte slå till med ett frieri till balettflickan (det kan hon tacka de tempobrytande striderna för), men lite smygförälskad har jag nog blivit. Mycket bra jobbat Plastic och Santa Monica. Mycket bra.