Breaking and Entering

Jag såg en bra film ikväll, riktigt bra. Och utan att för den skull låta onödigt mycket som en svårflirtad, smygpretentiös finsmakare, så var det ett tag sedan. Jag hade egentligen inte förväntingar alls på Breaking and Entering. Jag visste att Anthony Minghella (The Talented Mr. Ripley, Truly Madly Deeply, The English Patient) hade skrivit och regisserat samt att Jude Law spelade huvudrollen. Mer än så kände jag dock inte till. Och då är det ju som vanligt väldigt trevligt att bli positivt överraskad.

Breaking and Entering är ett drama, om kärlek, svek och lögner. Det är ett engelsk film, en kylig historia med rapp dialog, ärliga och verkliga karaktärer och intressanta personligheter. En del av den påminde mig om en annan brittiskt drama som jag fullkomligen avgudar, Closer, medan andra delar förde tankarna till Minghellas tidigare, mycket eleganta filmer.

Jude Law spelar landskapsarkitekten Will som glidit isär från sambon Liv och i ett virrvarr av lögner söker han kärlek på annat håll. Hans affär med en annan kvinna har ett samband med en rad inbrott som hans egna företag fått utstå, och medan Will söker en ärlighet som han sedan länge flytt, får vi också följa inbrottstjuvens liv, tjuvens mor och Wills autistiska styvdotter.

Breaking and Entering är en film om metaforer, om moral och om svåra svar på lätta frågor. Minghella tenderar att bli en liten (liten) aning pretentiös i några av filmens nyckelscener, men överlag balanserar han på en väldigt tjusig gräns där symboliken aldrig blir för tydlig, och där skådespelet aldrig för kraftfullt. Poängen; att vi sällan lyssnar till varandra och när vi gör det så bryr vi oss inte, känns ärlig. Framförallt.

London på film är också en osedvanligt vacker stad. I Closer såväl som i Breaking and Entering är det ett himmelskt snyggt ställe som förmedlar en lika stark känsla som skådespelarna gör. I verkligheten är det ett olidligt skräpställe med usel standard, skyhöga priser och dålig mat, men Minghella lyckas fånga ett London som på alla tänkbara sätt känns lockande, och samtidigt iskallt.

Artiketuren han visar är maskulin, bildvinklarna snäva och symmetrin snudd på perfekt. Jude Law är också, precis som Robin Wright Penn (som spelar flickvännen) strålande i sin rolltolkning. Law är kanske inte fullt så briljant i Breaking and Entering som han var i Closer, men han framstår ändå som en av våra absolut främsta, nutida storheter, och går enligt mig från klarhet till klarhet.