Broken Flowers

Ibland är det faktiskt skönt med förutsägbarhet. Som när independentfilmaren Jim Jarmusch slår sig ihop med Bill Murray, mannen som gjort leda och likgiltighet till en konstform i sitt skådespel. Då kan det naturligtvis inte bli tal om annat än en småmysig road-movie kantad med bisarra situationer och en kontenta som förmedlar att ju mer man söker efter något ju färre svar riskerar man att få. Skulle Broken Flowers förklaras i Svenska Akademins Ordlista eller något annat snofsigt uppslagsverk skulle de definitivt använda min beskrivning av den, inbillar jag mig i alla fall.

Don Johnston (Murray) var i sina yngre dar känd som en riktig kvinnotjusare. Nu på ålderns höst sitter han mest i sin mörkerlagda lägenhet och har dessutom ett namn som är irriterande likt en annan kvinnokarl; Don Johnson från Miami Vice. Plötsligt dimper det ner ett rosa brev utan avsändare i brevlådan. Brevet förkunnar att han har en okänd son som kan vara på väg att söka upp honom. Påhejad av sin ivrige granne ger han sig ut på vägarna i hopp om att finna ledtrådar hos sina ex-flickvänner. Det blir en resa genom typiska Jarmusch-landskap, ett alternativt Amerika långt bort från kommersialism och glättighet.

Broken Flowers kategoriseras som dramakomedi och alla som förväntar sig gapskratt på löpande band-princip lär bli besvikna. Förvisso är Bill Murrays blotta närvaro och hundögon tillräckligt för att man ska dra på mungiporna men humorn är mer av det underfundiga slaget och anspelar på bisarra ögonblick som kan uppstå när två helt skilda världar möts. De skilda världarna är förstås dels Dons apatiska inställning till allt han möter som ställs mot hans ex-flickvänners betydligt mer rättframma åsikter. En av flickvännerna har till exempel gått och blivit hundpsykolog och säger sig kommunicera med de fyrbenta benätarna.

Tempot är precis så sävligt att man hinner njuta av alla intryck som Jarmusch fyller sina bilder med och den avslappnade och behagliga atmosfären gör Broken Flowers till en dramakomedi som känns både självklar och bräcklig på samma gång. Folk brukar ogilla när man lägger till saker som att "Detta är en svag 8:a i betyg" eller "Du har ett starkt VG" eftersom nyansskillnaderna inte märks på betyget. Men i detta fallet måste jag få påpeka att Broken Flowers förtjänar just en mycket vacklande och instabil 8:a. Slutet blir väldigt abrupt även om det förvisso går hand i hand med tonen i filmen i övrigt. Men överlag hade jag nog önskat att Jarmusch inte hade varit fullt så sparsmakad som han kan tendera att vara ibland.