Bubsy 4D

Låt oss spola tillbaka bandet till 1995, när jag och mina två storebröder för första gången stiftade bekantskap med rödlon Bubsy. Jag var sju år gammal och minns hur vi omsorgsfullt bläddrade igenom utbudet av hyrspel på den lokala videobutiken i Ystad, där jag växte upp. Av någon anledning fastnade vi för den glada katten som kom flygande mot en på omslaget. Därefter är mitt starkaste minne en blandning av frustration, besvikelse och uppgivenhet. Spelet var helt enkelt för krångligt för mitt sjuåriga jag, och jag vill minnas att vi inte tog oss igenom särskilt många banor.

Bekantskapen med Bubsy kunde ha slutat där, och många recensioner av de senare spelen indikerar att så förmodligen borde ha varit fallet. Men vissa spelserier har en förmåga att klösa sig fast och då och då dyka upp igen som gubben i lådan. Ibland gjorde sig Bubsy påmind via YouTube-kanaler som Angry Video Game Nerd, och andra gånger i just listor över usla spel. Trots denna mörka historik var det något som lockade när {Bubsy 4D} dök upp på listan över kommande recensionsexemplar.

Japp, han är tillbaka igen.

Nu, drygt trettio år senare, har Bubsy landat hos den New York-baserade spelstudion Fabraz. Detta efter att Atari gjort en bulk-deal med den tidigare utgivaren Accolade under 2023. Fabraz är en indiestudio känd för titlar som Demon Turf, Slime-san och Planet Diver. Med facit i hand kan jag glatt meddela att Ataris chansning att lämna över rödlon till just dem har gett oss något så ovanligt som ett genuint bra Bubsy-spel.

Fabraz har verkligen gjort sin hemläxa. Bubsy är blixtsnabb, Woolies älskar fortfarande garn och världarna swishar förbi i ett rasande tempo. På ytan känns allt väldigt bekant för oss som har erfarenhet av seriens tidigare delar. Men utvecklarna har också dykt djupt i arkiven och fiskat fram karaktärer som Oblivia, Terry och Terri, vilka ursprungligen figurerade i den misslyckade tv-serien från 1993.

Borta är de mardrömsliknande placeringerna av fienderna. Borta är vildkatten som springer ur bild. Borta är att du upplöses i tomma intet efter endast en oturlig träff från en fiende. Fabraz har noterat det som var mest frustrerande med originalspelen och låtit något nytt växa fram.

Den cel-shadade grafiken imponerar,

Bubsy 4D inleds med att gänget sitter hemma hos Bubsy och leker med hans gamla videokamera. Plötsligt dundrar råttforskaren Virgil in och förkunnar att Woolies är tillbaka. Den här gången stjäl de planetens får i stället för garn, i syfte att skapa sitt eget gyllene supergarn. Planen går dock snett; fåren störtar sina tillfångatagare och bygger "Baabots", en armé av fårliknande robotar som återvänder för att lägga beslag på allt gyllene garn. Detta kan givetvis inte få fortlöpa, och snart dras gänget in i en intergalaktisk klappjakt.

Handlingen är medvetet banal, och dialogen driver friskt med både detta och spelseriens brokiga historia. Röstskådespeleriet är för det mesta riktigt underhållande, och karaktärens klassiska paradreplik "What could possibly go wrong?" levereras med mer finess än någonsin.

En demoversion har funnits tillgänglig i drygt en månad på konsol, och sedan i höstas på PC. Reaktionerna har varit överraskande positiva, särskilt jämfört med seriens tidigare bottennapp. En detalj som verkligen har stuckit ut är hyllningarna av spelets tajta kontroller, något jag till en början ställde mig tvekande till. En central del av Bubsy 4D är nämligen speedrunning; att nöta banorna för att klättra på de globala topplistorna.

Några banor in slogs jag av att det tog mig hela 25 minuter att klara en nivå, bara för att därefter upptäcka att världsrekordet låg på drygt två och en halv minut. Jag hann tänka: Vad är det som är så fantastiskt med de här kontrollerna? Några timmar senare, när spelet var avklarat, trillade polletten ner. Det handlar helt enkelt om att ge sig hän, nöta in knappkombinationerna i muskelminnet och våga "släppa sargen".

Ett demo finns ute nu om du vill prova på det.

Det finns så mycket positivt att säga om spelkontrollerna att jag vill börja med det allra mest grundläggande: responsen känns hundraprocentig. Bubsy kan vända på en femöring, utföra snabba attacker i farten och glida graciöst genom luften. Utöver detta introduceras en förmåga där katten rullar ihop sig till en boll och swishar fram genom nivåerna. Det krävdes visserligen en hel del omstarter och ramsor av svordomar innan jag bemästrade systemet, men när styrningen väl sitter i ryggmärgen växer spelet enormt. Då blir det en fantastisk fröjd att återbesöka de olika planeterna.

Under resans gång kan man dessutom köpa nya förmågor och utseenden av syskonbarnen Terry och Terri. Vissa uppgraderingar förbättrar klättring och hopp, vilket förändrar hela speldynamiken, medan kosmetiska val låter dig spexa till Bubsys utseende, eller till och med få honom att se ut exakt som du minns honom från förr (!).

Bubsy drar sig inte för att bryta fjärde väggen. Han kommenterar på saker som händer när du spelar och även när du pausar eller gör ändringar i spelets menysystem. Stänger du av hans dialog anklagar han dig för censur. Pausar du vid det illavalt tillfälle beklagar han sig över din timing. Utöver det finns det många andra små gömda pärlor som ni får leta upp själva.

Bubsy bryter gärna den fjärde väggen.

Grafiskt sett har Fabraz satsat på en cel-shading-stil som ger spelet en härlig, tecknad känsla. Detta fungerar utmärkt för karaktärsgalleriet och fienderna, men tyvärr något sämre för miljöerna de befinner sig i. Jag har full förståelse för att ett spel med så starkt fokus på speedrunning måste prioritera en fläckfri bilduppdatering. Men när detta sker på bekostnad av detaljrikedomen blir det ett minus i min bok.

Världarna är förvisso färgstarka och charmiga, men ekar emellanåt ganska tomma. Bandesignen är dock öppen, med gott om alternativa rutter för den äventyrlige och tydligt utsnitslade vägar för den som vill spela säkert. Äventyret sträcker sig över tre unika planeter byggda av garn, wellpapp respektive sopor. För varje ny värld introduceras nya utmaningar och fiender som gör kattens liv till en svettig prövning.

Världarna är emellanåt ganska tomma.

Med åren har jag blivit ganska trött på plattformsspel som håller spelaren i handen. Super Mario är exempelvis inte längre lika oförlåtande som när vi gamla rävar nötte Super Mario Bros. på NES. I Bubsy 4D blev jag dock snart varse om att Fabraz har gått en hårfin balansgång, och hamnat på helt rätt sida av utmaningsskalan. Ett plattformsspel ska vara klurigt, men det ska inte ge oss gråa hår eller posttraumatisk stress.

Det fanns absolut tillfällen då jag stängde av spelet i ren utmattning över svårighetsgraden. Men när jag senare återvände till samma bana, utrustad med en bättre förståelse för kontrollerna, infann sig i stället en enorm glädje över hur långt jag hade kommit. Med det sagt är spelet inte helt oförlåtande. Det finns generöst med sparpunkter i form av kattlådor, och du behöver sällan spela om stora partier för att ta dig tillbaka. Innan kontrollerna sitter till hundra procent kan dock vissa hinder kännas snudd på oöverkomliga.

Att man vill ha mer är såklart i grunden ett gott tecken - men det borde varit längre.

Upplägget följer en traditionell plattformsformula: du betar av fyra-fem banor och ställs därefter mot en boss. I min bok är en bra bossfajt en som kräver flera försök. Du misslyckas kapitalt i början, men för varje runda lär du dig bestens mönster och hittar en väg framåt. När bossen slutligen faller sprider sig en oerhört skön känsla i gaminghjärtat, och exakt så är det här. Bubsy 4D är utmanande på det allra bästa av sätt. Tyvärr är äventyret i kortaste laget, och jag håller tummarna för en framtida DLC som adderar fler världar. Totalt tog spelet mig 4-5 timmar att klara. Vid en andra genomspelning tror jag att de flesta lätt kan halvera den tiden.

Att få summera Bubsy 4D är en mycket trevligare uppgift än jag någonsin hade vågat hoppas på. Visst, den korta speltiden, de bitvis ödsliga miljöerna och de visuella kompromisserna för bilduppdateringens skull hindrar titeln från att nå den allra högsta plattformshimlen. Men när kontrollerna väl sitter där de ska och man swishar fram över skärmen med ett leende på läpparna, bleknar de grafiska bristerna betänkligt.

Fabraz har lyckats med det till synes omöjliga: de har plockat bort den gamla skämskudden och gjort rödlon Bubsy relevant igen. Det rör sig kanske inte om ett banbrytande och felfritt mästerverk, men det är en genuint stark, utmanande och oerhört underhållande plattformspärla som vida överträffar förväntningarna. För den där sjuåringen som en gång suckade uppgivet framför hyrspelet är upprättelsen total. "What could possibly go wrong?" frågade sig Bubsy en gång i tiden. Den här gången är svaret: förvånansvärt lite.