Bunraku

Filmen:
Jag kan lova dig att du inte sett något som liknar Bunraku. En western möter samuraj-film med kraftiga influenser från både Sin City och Kill Bill mixat med lite serietidning, pop-up böcker, musikal, neon noir, tysk expressionism, kommunistisk propaganda, dataspel och dockteater. Ja ni ser, den är en salig mix av allt möjligt och den i vissas ögon talangfulle regissören Guy Moshes första långfilm. Efter jag har sett en film och ska börja skriva recensionen radar jag upp stödord, alla intryck från filmen ska ner på pränt så fort det går. Oftast blir det runt en halv sida men Bunraku har slagit alla rekord, jag fyllde mer än A4-sida med intryck.

Bunraku utspelar sig i en våldsam post-apokalyptisk framtid där alla skjutvapen bannlysts för att stoppa våldet, men människan hittar alltid nya sätt att slåss på och nu har knytnävarna och knivarna fått sin renässans. I en liten genomkorrumperad stad härskar skurken Nicola (Ron Perlman) även kallad skogshuggaren tillsammans med sina nio mördare ledda av nummer 2 (Kevin McKidd) som sätter skräck i stadens invånare. En dag dyker två främlingar upp i staden ovetandes om varandra, cowboyen The Drifter (Josh Hartnett) och samurajen Yoshi (japanska sångaren Gackt) som båda har något otalt med Nicola. De förs samman av bartendern spelad av Woody Harrelson och tillsammans gaddar de ihop sig för att jaga ifatt Nicola och en gång för alla sätta stopp för hans tyranni.

Det tog en stund att smälta alla intryck från Bunraku. En film så speciell och svår att den fick gå skytteltrafik mellan klippbordet och testpublik i hela två år innan den släpptes 2010. Bunraku var en ambitiös satsning med en budget på 25 miljoner dollar och namnkunnigt folk både framför och bakom duken. Eller vad sägs om Alex McDowell, produktionsdesignern bakom Watchmen, Corpse Bride och Fight Club som nu agerade producent och klipparen Zach Staenberg med The Matrix i meritlistan.

Den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket och mer träffande liknelse går inte att komma med. Bunraku är ett förvirrande hopkok av genrer i speedat tempo utan eftertanke. Det går inte att påstå att Guy Moshe fegat och spelat säkra kort men här är han ute och sladdar lite väl mycket ut i vägrenen. Originellt i all ära men den experimentella känslan förstör mycket. Den har sina stunder av briljans dock. Exempelvis fängelseinbrottet som är filmat som ett sidoscrollande beat 'em up-spel fick mig att dra på mungiporna. Men som lika snabbt drogs ner igen av helt ologiska scener som en pokerscen jag inte ser någon som helst mening med.

Manuset är i grunden banalt och det syns att störst energi lagts ner på det visuella och stilistiska och inte på att göra någon vettig film av det hela. Skådespeleriet är ännu en anmärkningsvärd sida av filmen. Den enda som klarar sig från slaktarkniven är Josh Hartnett som den tyste cowboyen, den rollen passar honom. Filmens andra hjälte spelad av pop-sångaren och Michael Jackson look-aliken Gackt säger inte så mycket och det är väl lika bra det. Ron Perlman som är helt underbar i Sons of Anarchy är här bara trött och fånig och Demi Moore gör inte mycket väsen av sig.

Nu kanske ni tror att jag är från vettet men jag tror att vi har en potentiell kultklassiker på gång. Guy Moshe har visat att han kan locka till sig stora namn och hans mycket speciella stil kan eventuellt utvecklas till något i framtiden. Det ska faktiskt bli spännande att se vad han ska komma på härnäst.

Bilden:
Filmens bristande kvalitéer till trots bjuder Bunraku på riktigt bra bild. Skärpan är tipptopp och den fantasifulla presentationen med de lustiga kulisserna och konstiga färgerna framhävs i sin fulla prakt på Blu-ray formatet. Bilden är också snuskigt ren och brusfri trots att den är filmad på filmrulle och svärtan är inte fy skam den heller. Bunraku levereras på en BD50 med AVC-kodec och formatet är 2,35:1.

Ljudet:
Det är inte mycket de fått rätt med själva filmen men ljudet håller iallafall hög klass. DTD-HD Master Audio-mixen är en snyggt hopsnickrad actiontungviktare med tydlig dialog och intensivt användande av surroundhögtalarna men framförallt basen får visa vad den går för. När de inte har skjutvapen att lägga ljudlig tyngd i är det sparkarna och slagen som får stå för bas-festen och herrejäklar vad det känns i bröstet, skön känsla.

Extramaterialet:
Inget extramaterial.