Canis Canem Edit

James Hopkins har inget bra liv. Som kort, osnuten ungjävel med en arg mamma som just jobbar på den femte styvpappan hamnar han på internatskolan Bullworth Academy. Han hinner bara gå innanför grindarna innan ett gäng mobbare vädrar färskt blod. Jag ignorerar dem och går vidare, får en knuff, vänder mig om med en lagom syrlig kommentar om någons förälders eventuella tidelag, och slagsmålet är i full gång. Trots min ovana får jag in några riktiga träffar, men så dyker en rastvakt upp och avbryter min triumf med att brotta ner mig. Raka vägen in till rektorn, men men, det var ändå dit jag skulle.

Bullworth är som vilken skola som helst, fast stiliserad och överdriven precis tillräckligt för att fortfarande vara trovärdig. Jimmy hamnar mitt i konflikten mellan de olika gängen. Här finns nördar som spelar Gremlins & Grottos och smyger runt i ständig risk att få sina kalsonger uppdragna till det guppande adamsäpplet. Här finns de rika och fullständigt störiga snobbarna från herrgårdarna uppe på berget. Här finns mobbarna som bara lever för att jävlas med andra. Här finns meckarna som lever för sina motorcyklar, bilar och brylkrämsdosor. Och slutligen finns här sportfånarna som kanske kan sätta tio touchdowns i en match men inte kan få ihop en grammatiskt korrekt mening. Jepp, det är stereotypt och definitivt upplagt för en intressant berättelse.

Trots vad diverse upprörda organisationer har fått för sig är dock inte Canis ett mobbningsspel, åtminstone inte mer än vad Grand Theft Auto är ett kör-över-gamla-tanter-spel. Precis som GTA-serien är Canis ett väldigt öppet spel där man kan leka runt och hitta på nästan vad som helst, men när det kommer till kritan lönar det sig inte att bryta mot lagen. Man kan springa omkring och trakassera folk till höger och vänster, slå flickor, jaga småbarn, kasta ägg på fröken, och så vidare och så vidare, men det leder ingenstans förutom möjligtvis kvarsittning och beslagtagna ägodelar.

Följer man handlingen och de många valfria sidouppdragen visar sig faktiskt Jimmy vara en riktigt sjysst typ, innanför det råbarkade yttret. Han skyddar de svaga, även om det är för egen ekonomisk vinning. Men jag får hela tiden intrycket av att han bara spelar tuff och egentligen hjälper folk för att han vill. Den riktiga fienden är istället Gary, en oerhört otäck person som först försöker utnyttja Jimmy för att själv få makt men sedan vänder sig mot honom och ägnar resten av spelet åt att göra hans liv till ett helvete. Så i slutändan är Jimmy lite som en blandning av Bart Simpson och Jan Guillous alter-ego i Ondskan; en bråkstake och slagskämpe men med hjärtat på rätt ställe.

På sedvanligt Rockstar-vis är Canis fullständigt packat med olika saker att syssla med. Spelet följer ett noggrannt schema och om man väljer att skolka får man räkna med att bli jagad av de nitiska och våldsbenägna rastvakterna. Men det är faktiskt både kul och lönande att delta på lektionerna, för varje ämne ger nya färdigheter eller prylar såsom stinkbomber från kemin, en alldeles egen cykel från verkstadslektionerna och bättre chans på flickorna efter bildlektionerna (varför funkar det inte så i verkliga livet?).

Jo, där Grand Theft Auto-brottslingarna plockar upp prostituerade för att fylla på energin kan Jimmy helt enkelt bjuda på presenter och få lite hångel i utbyte. Hela spelet är packat med omväxlande spelmoment, från brutala slagsmål med en fräsch beat'em up-kontroll, till en variant på Qix på bildlektionerna, en modern tappning av Paperboy som extrajobb, en mindre inomhusarena för BMX som doftar Dave Mirra och prickskyttet för att hålla en stackars nördig kille säker när han försöker hålla sitt tal i aulan.

Så är {Canis Canem Edit} bara ett Grand Theft Auto med skateboards, slangbella och överklasslynglar istället för stulna bilar, hagelgevär och kubanska gangsters? Nej, det är en helt annan upplevelse även om likheterna förstås finns. Till att börja med är världen mindre och bjuder "bara" på ett stort campus och sedan tre små stadsdelar som låses upp allt eftersom handlingen fortsätter.

Men istället är allt mer detaljerat och kompakt, och den interaktivitet som fanns i {Grand Theft Auto: San Andreas} har utvecklats ytterligare. Att skejta runt på campus, sparka runt en fotboll och råka kasta den i huvudet på en vakt för att sedan jagas tills man gömmer sig i en papperskorg, allt känns genomarbetat. När dag blir till natt förändras hela omgivningen och vakterna tänder sina ficklampor för att se till att man inte bryter mot utegångsförbudet (vilket man förstås gör ändå), och dagarna går mot jul och marken täcks av snö och folk kastar snöbollar på varandra, och sen blir det vår...

Även om spelet bjuder på vansinnigt många uppdrag och diverse statistik att pyssla med är det dock inte riktigt lika långt som Grand Theft Auto-spelen. Jag saknar också radiomusiken och mest av allt reklamen som ger den där extra bitska tonen. Men berättandet och skådespeleriet skapar en lysande stämning och en hel del gapskratt såväl som tydliga karaktäriseringar, som i en tidig scen där Gary sitter och provocerar en yngre kille genom att peta honom i ryggen medan han flinande säger förlåt varje gång. Rockstar har valt ett kontroversiellt ämne men lyckas hålla den svåra balansen mellan våldsglorifiering och satir, och precis som att Jimmy hade alla förutsättningar för att bli en skitstövel men ändå väljer att bli någon sorts hjälte, så är Canis Canem Edit ett riktigt bra spel.

Att spelet har blivit dömt på förhand och blivit utfryst från diverse spelförsäljare som ett annat mobbningsoffer får väl bara ses som smått komiskt i sammanhanget.