Chronicle

Filmen:
Chronicle alltså, halvhypad sci fi-film för en rätt billig budgetpenning. Jag älskar när det kommer sådana här filmer lite från ingenstans och går in med självklarhet och pondus och knäpper den övriga repertoaren lite på näsan. Att man älskar när det kommer sådana här filmer är ju dock inte samma sak som att man älskar filmen. För så långt går jag inte. Men i detta fallet stannar jag kvar i ett tillstånd av fascination och förblir imponerad, och det händer inte alltför ofta.

Men vi börjar från början. Tre gymnasister råkar á la slumpens vägar hamna i en underjordisk grotta där det blir ett intermezzo med vad som tycks vara ett utomjordiskt föremål av något slag. Det hela dokumenteras av den ena killens handkamera. De tre grabbarna, Andrew, Steve och Matt upptäcker snart att de fått superkrafter i stil med att de kan styra föremål med tankarna och med lite träning och viljekraft så lär de till och med sig att flyga. Superhjältar utan trikåer alltså. Med videokamerans hjälp så dokumenterar de sina små hyss, till en början rätt oskyldigt. En bil som flyttas till en ny parkeringsplats. Ett tuggummi som dras ut en persons mun. Men som vi har sett otaliga exempel på är alltför stora krafter och makt farligt.

Den missanpassade killen i sällskapet, Andrew, går snart över gränsen för vad som är okej och råkar nästan ha ihjäl en tutande bilist när han surnar till och tappar kontrollen över sina krafter. Matt inser snabbt att de måste börja göra upp regler för hur de får använda sina krafter men vid det laget så har Andrew redan spårat ut och med en döende mamma och våldsam pappa närs det hat som visar hur superskurkar som Doktor Doom, Jokern med flera skapas.

Chronicle har mycket att förtrollas av. Ett lågmält anslag, en schysst approach till superhjältemyter och massa oväntat bra skådespelarinsatser. Den har även en realistisk ton, inte helt olik mycket av Gus Van Sants filmer, som skildrar hur utfryst tonåring slutligen får nog. Ibland manifesteras det genom skolskjutningar, ibland genom självmord och ibland, som i sci fi-filmer genom att man helt enkelt vill förstöra världen. Och man leker såklart med tanken på vad man själv hade gjort om man hade fått superkrafter. Hade man suttit och flinat medan man lekte med graviterande lego-bitar? Eller hade man spårat ut som Andrew?

Allting är inte frid och fröjd. Några gånger känns det lite konstlat med allt så kallat "found footage" och att man desperat försöker få in en kamera av något slag för att motivera att allting finns fångat på film. Och jag tyckte nog att det spårade ut lite sista tredjedelen, det hade kunnat göras skarpare och mer emotionellt. Men gillade man Cloverfield så är det bara till att slå till direkt. Och jag kommer definitivt ha full koll på vad regissören Josh Trank har för sig härnäst.

Bilden:
Bilden är ju lite speciell och präglad av regissörens vision för filmen. Filmen är ju på inget sätt filmad med den billiga kamera som Matt använder sig av så på gott och ont (men mest gott) så blir bilden bättre än vad den borde vara, så att säga. Vi får mestadels fina klara färger och skarpa detaljer, dessvärre blir bilden lite suddig ibland och under de sista scenerna blir det en del tekniska brister och störningar i bilden som man får leva med.

Ljudet:
På ljudfronten är det fullt ös! I alla fall under actionsekvenserna i filmens slutskede där vi bjuds på härliga panoreringar och en aggressiv bas som försätter oss mitt i en krigszon. De bakre högtalarna bidrar med härliga detaljer och ljudet låter fylligt med en fin klang. Inga problem med dialogerna heller.

Extramaterialet:
En borttagen scen, kameratest och lite bilder på hur man filmat finalfajten bjuds vi på. Lite snålt kan tyckas.