Cinderella Man

James J. Braddock stod för boxningshistoriens kanske största comeback när han under det tidiga 30-talet i depressionens New York, efter ett långt avbrott från en skadefylld men succéartad karriär, mot alla odds blev tungviktsvärdsmästare. Han föll, efter sin första sejour i ringen, i glömska och levde i fattigdom men när han av ekonomiska skäl så klev upp i ringen igen visade det sig att han fortfarande hade mycket kvar att ge. Han blev snabbt förebilden för en stor del av befolkningen, i synnerhet i hemstaden New Jersey. En sann askungesaga vilken gav honom smeknamnet Cinderella Man.

Ron Howard, en av Hollywoods absoluta guldgossar, har en stor förkärlek till sentimentala dramer med mycket stråkar och tårar, så ock denna gång. Filmen innehåller naturligtvis en hel del boxning, men jag tror inte att dessa scener tilltalar boxningsfans i någon större utsträckning, då de som filmens övriga innehåll överdramatiserats och försetts med lite för stora försök till närhetskänsla. Den tårfyllda kärlekshistorien mellan karaktärerna spelade av Russel Crowe och Renée Zelweger är som ett besök hos den amerikanska drömmen i en billig tavla med söta barn. Där alla, trots hopplös fattigdom och elände, håller gott mod och är snusförnuftiga och ärliga in i det sista så till den milda grad att det får mig att må illa.

Att se Cinderella Man känns som att vräka i sig amerikansk skräpmat; det är rikt på tomma kalorier och fyllt med konstgjorda smakämnen och socker. Det är lätt att svälja och smakar rätt gott men mättar dåligt. När eftertexterna rullar känner jag att denna måltid inte går till historien, men lik förbannat kommer jag garanterat att proppa i mig liknande igen. Även om det inte gör mig det minsta gott.

Till skillnad från skräpmaten finns det dock onekligen vissa kvalitéer i Howards inställsamma och söta filmer. 30-talsmiljöerna är snyggt återskapade, det bjuds på bra skådespel från i synnerhet Paul Giamatti och fotot är oklanderligt. Det mesta är faktiskt ganska oklanderligt genomfört, men det är även utan någon speciell udd eller attityd. Detta är Hollywoodfilm i ordets sämre bemärkelse, film som görs enbart för att tilltala och visa allt som är fint och bra med ett obligatoriskt lyckligt slut. Naturligtvis blir det snyggt, underhållande, vackert, rörande och alldeles... alldeles... urtråkigt!