Circus Maximus

Romartemat är klassiskt främst bland filmer, men av någon anledning inte lika vanligt i spel. Det brukar mest bli strategispel till PC, men nu är det dags för lite hederlig konsolaction. Fast resultatet är inte lika bra som idén.

Du ska alltså köra stridsvagn, eller chariot som det kallas på engelska för att inte förväxla med moderna tanks. Till detta behöver du två styck hästar, ett stycke vagn och en mäktig krigare samt en skicklig förare. Allt detta väljer du från en kort lista. Vagnar och hästar kommer från bland annat Rom, Grekland, Amazonerna, Hunnerna och Germanerna. Även förare och krigare är ett omåttligt ohistoriskt gäng som hade passat bra i ett gräsligt fightingspel från Midway. Halvnakna blondiner, prinsessor som lämnat makten för att köra vagn, arga nordmän och galna hunner är alltså vad som erbjuds. Och när man mår dåligt av att titta på de kvinnliga karaktärerna är det riktigt illa. Det enda guldkornet i samlingen är Rebeka från den berömda ön Lesbos, hehe.

Grafiken är faktiskt ruskigt dålig. Hade den varit i lågupplösning hade det fungerat på PSone och nu överdriver jag inte. Figurerna är simpelt uppbyggda och tragiskt dåligt animerade. Omgivningen är spartanskt (!) texturerad och saknar helt ljussättning - istället blir det en blek soppa precis som i sämre Saturn-spel för sju år sedan. Ljudet är närmast skrattretande med löjliga samplingar - "I'm gonna kick your ass" är väl inte vad man väntar sig av en romersk gladiator? - och musik som verkar hacka och inte följa någon sorts rytm.

Sedan är kontrollen ett rent skämt. Med alla knappar på Dual Shocken förväntas man styra både förare och krigare. Det går efter ett tag men i stridens hetta är det svårt att tänka på att styra samtidigt. Då kan man koppla på autopiloten, men liksom datormotståndarna kör din egen förare ruskigt dåligt och lyckas aldrig undvika hinder som stenblock och trädrötter. För att hålla vagnen på vägen måste man också tänka på att luta sig i kurvorna. Sjuttiofem saker på en gång, och hade det inte varit så dåligt genomfört hade jag kanske uppskattat djupet. Man ska alltså slå ner sina motståndare, men det hjälper inte mycket eftersom alla krascher bara leder till att man börjar om från stillastående på samma plats. Det blir snarare ett taktiskt spel att få spö strax innan slutet så man hinner åka ikapp motståndarna - ofta blir man annars omkullslagen på mållinjen.

Det finns ett antal banor att köra på och ett antal gömda vagnteam att låsa upp, men jag orkar faktiskt inte spela mer än ett par varv innan jag börjar gäspa käken ur led. Det är helt enkelt inte kul på något sätt, inte ens att skratta åt. Menyerna påminner om ett sämre Amiga-spel, den så kallade träningsavdelningen är ett skämt, och dessutom laddar skiten långsamt. Vagnåkandet hade fungerat som minispel i ett Defender of the Crown i romarmiljö, men så långt räckte tyvärr inte ambitionerna hos utvecklarna Kodiak.

Circus Maximus, eller Circvs Maximvs som det skulle ha hetat om inte den romerska stavningen hade förbryllat eventuella spelköpare, är ett ytterst menlöst spel. Jag kan inte se någon som kan finna något nöje av det. Eventuellt kan det funka att hyra och köra sist på kvällen efter ett togaparty med stora mängder alkohol, efter att ha sett Gladiator och Spartacus. Det går faktiskt att spela fyra spelare, två i varje vagnteam, men då måste du ha tre vänner du vill bli av med. Endast den goda idén och originaliteten höjer det ovanför riktiga dyngspel som Azurik, men betyget orkar sig inte högre än en tvåa. Sedan undrar jag också vem som har skrivit omdömena på baksidan av fodralet: "...awesome visuals and smooth-as-butter animation." "...great 4-player racing carnage". Inte är det Mikael Sundberg, Gamereactor, inte.