Coach Carter

Sportfilmer är en alldeles särskild genre som riktar sig till en alldeles särskild typ av människor. Jag tror inte att jag tillhör den typen. Missförstå mig nu inte, jag gillar idrott. Det skulle inte falla mig in att missa några av MFF:s hemmamatcher och jag har själv utövat en del idrottsaktiviteter på hyfsat hög nivå innan jag blev en legitimerad stillasittande filmtittare. Huvudorsaken till varför jag har så svårt för dramafilmer med sporttema är att det är den genre, i hård konkurrens med westernfilmer, som mest slaviskt följer en standardmall för vad som ska hända.

Man vet på förhand att ett nederlagstippat lag som normalt sett inte ska ha skuggan av en chans plötsligt får en ny engagerad tränare. Tränaren uttalar sitt förtroende för laget och tillsammans bygger de upp ett lag som bygger på gemenskap och laganda. Precis när det börjar se bättre ut för laget så kommer ett bakslag och spelarna hotar med att ge upp. Då kommer tränaren med ett inspirerat tal om att man aldrig får sluta tro på sig själv och berättar gärna någon snyfthistoria från sin egen barndom. Efter det är det dags för den viktigaste matchen för säsongen och allt står på spel medan mammorna i publiken har hemmagjorda heja-skyltar. När det är oavgjort med några sekunder kvar så ska lagets riktiga stjärna få tag i bollen och kameran ska i slowmotion följa när bollen hamnar i målet, korgen eller vad det nu kan vara beroende på vad det är för sport. Sedan bryter jublet ut och man vet att gemenskapen har besegrat elitistiskt tänkande och att askungesagan slutade lyckligt.

Coach Carter följer naturligtvis precis den mallen men för att få in lite mer finess har regissören spetsat till det så att basketlaget ifråga dessutom går på en skola i ett mindre lyckligt lottat område. Därför är kampen utanför planet för ett drägligt liv lika viktigt som vad som presteras på planen. Det vet tränaren Carter (Samuel L. Jackson) och därför tvingar han sina spelare att prestera bra i skolan för att få vara med i laget. Inga bra betyg, ingen basket med andra ord. Tilläggas kan också att filmen bygger på en verklig händelse och att tränare Carter faktiskt är en riktig person. Och visst är den fantastiskt med sådana eldsjälar som försöker hjälpa ghettokids att få en bra utbildning och stipendier till college. Coach Carter kan med andra ord bilda förening med Michelle Pfeiffers karaktär från Farliga Sinnen och alla andra som har försökt sig på liknande saker. Men just där ligger problemet, för hur viktigt och behjärtansvärt ämnet än är så har det helt enkelt gjort alldeles för många filmer på exakt samma tema. Coach Carter är mer eller mindre en karbonkopia på Radio, Mighty Ducks, Miracle, Remember the Titans och resten av gänget.

Gillar man hiphop så finns det i alla fall en anledning att se Coach Carter eftersom MTV, som har varit med och producerat filmen, slängt in rap och r n'b-låtar i tid och otid. Skulle det vara så väl att man dessutom råkar gilla sångerskan Ashanti är det ännu bättre eftersom hon har en biroll i filmen. Har man sedan sån tur att man dessutom är basketintresserad så är ens lycka gjord så till den grad att man börjar klaga på mitt låga betyg. Men jag vidhåller att Coach Carter är lika förutsägbar som lönnsirap på amerikanska frukostbord och att det därför inte kan bli tal om ett högre betyg än godkänt.