ColorZ

Jag är en självgod spelare; stolt över vad jag själv anser vara väldigt god reaktionsförmåga, taktiskt sinne och vältränad öga-hand-koordination. Mer eller mindre alla spel som släpps idag, oavsett genre, tar jag mig lätt genom, ofta ackompanjerat av kommentarer om hur det var bättre och svårare förr. Så testar jag {ColorZ}. Och får en sjujädra hurring över egot. Med sina rymdskepp, ironiskt nog, har detta spel tagit ned mig på jorden. Det finns nämligen en förmåga till som behöver akut träning: simultanförmågan.

{ColorZ} kan beskrivas som en virtuell variant av att klappa sig på huvudet samtidigt som man gör cirkelrörelser med handen över magen. Fast ...med rymdskepp. I den första banan tar du kontroll över bara ett (1) rymdskepp, som svävar åt det håll du pekar åt med Wii-fjärren. Målet är en landningsplats i slutet av banan och på vägen finns taggiga hinder i olika färger och ditt skepps färg måste matcha hindren för att det inte ska ta skada. På den andra banan introduceras ditt andra skepp, som du styr med nunchukens analoga spak. Spelet blir nu i runda slängar 2700 gånger svårare. Att peka nedåt och styra uppåt samtidigt är inte så lite klurigt, särskilt när de (i alla möjliga riktningar) scrollande banorna kastar allt svårare hinder mot dig.

På banorna finns även färgändrande zoner som hjälper dig om exempelvis ditt röda skepp omringats av en hotfullt blå monstervägg och behöver ett snabbt paint job. Dina skepp kan dessutom slås ihop till ett med ett tryck på B-knappen, varpå deras färger blandas. Ett blått och grönt skepp klarar sig alltså genom en turkos zon genom att slå sina påsar ihop. Klyftigt!

Precis när du börjar få någorlunda kläm på att styra två rymdskepp samtidigt; när du graciöst låter din gröning röja vägen för din röding, när monstren börjar se pinsamt lätta ut, då dras du hastigt ned på jorden igen av en ny utmaning. Ett. Tredje. Rymdskepp. Som styrs med styrkorset. I detta skede kommer din hjärna antingen att springa och gömma sig i ett tryggt kraniehörn, eller slå sig själv på bröstet(?) och ta sig an en av de tuffaste spelutmaningarna jag sett på länge. Det blir helt enkelt riktigt svårt. Jag känner mig totalt korkad när mina skepp krockar in i varandra och i monster av fel färg. När jag sedan under tidspress lyckas glömma bort grundläggande färglära är det lätt att tappa fattningen. På ett härligt glatt sätt.

En idé för att göra enspelarläget lättare är att helt enkelt räcka över exempelvis nunchuken till en kompis och låta denna hjälpa till. {ColorZ} har dock ett regelrätt flerspelarläge där upp till tre personer kan styra varsitt rymdskepp med varsin Wii-fjärr. En rätt kul grej där kravet på samarbete är det roligaste, men det är synd att alla banor från enspelarläget inte finns med här.

Visuellt finns det absolut inget att klaga på; "{Loco Roco} i tyngdlöst tillstånd" läser jag i mina anteckningar och det är en hygglig beskrivning. Monsterformationerna har en väldigt speciell och varierad estetik och sättet de attackerar på påminner om (fantastiska) Wiiware-spelet Bit Trip Beat och dess anfallande pixlar. Spelet varierar också hastighet och kameraföring på intressanta sätt och precis när du är klar med en långsamt scrollande bana kommer en snabbare utmaning. I kombination med ett passande ambience-soundtrack är presentationen riktigt trevlig.

Det finns en del småsaker att klaga på. Här finns ingen som helt story och även om bakgrundshistorier inte är ett krav för spel om färgglada rymdskepp så hade någon slags inramning av spelet gjort underverk. Sedan är det som sagt ett mentalt krävande spel och trots sitt avspända yttre långt ifrån något man slappnar av till. Jag har verkligen inget emot utmaningar, men {ColorZ} har mågna långsamma banor som kräver koncentration och blir därför ibland mer av ett "projekt" än en fartfylld spelupplevelse. Och känslan av att göra tre personers jobb samtidigt kan vara ansträngande.

Har du 700 Wii-poäng till övers tycker jag absolut att du ska ge {ColorZ} en chans. Det kommer att väcka upp delar av din hjärna som kanske tagit en alldeles för lång siesta, det är en fröjd att titta på och ett bra exempel på ett nedladdningsbart spel som vågar experimentera lite. Och när spelet ropar "loser" åt dig när du misslyckas med en bana kommer du att le.