Command & Conquer: Red Alert 3

Under den senaste månaden har det varit världsomfattande krig för min del. Först med den något tungrodda Tom Clancy-sagan {Endwar} och nu de sista veckorna har jag förkovrat mig mig i EAs Red Alert 3. Personligen är jag ingen stor fantast av strategispel så när som på ett par undantag och jag var mer än lovligt skeptisk när onlinebetan till Red Alert 3 landade på mitt skrivbord. Men mitt iskalla hjärta smälte till en stor pöl med varmt vatten då Red Alert 3 bjuder på ljuvlig retrostrategi i välbekant kostym.

Du som har spelat de tidigare delarna i serien kommer att känna igen dig på en gång. Grundtanken och utförande är snudd på identiskt med de tidigare spelen, plus ett antal välkomna tillägg. De allierade väststaterna och Sovjet är låsta i blodiga strider mot varandra, men tack vare ett geni vid namn Einstein har väst ett övertag som nära nog krossar den röda björnen i öst. Sovjet har dock ett äss i rockärmen, en hispig forskare (spelad av Peter Stormare) har uppfunnit en tidsmaskin och de högsta Sovjet-hönsen åker tillbaka i tiden Einstein till en hög med aska. Bokstavligt talat.

Väl tillbaka i sin rätta tid finner Sovjetledarna att de och deras kamrater i pälsmössor har ett helt annat övertag. Men säg den glädje som varar. Där västmakterna saknar sin atombombsdominans har en annan fiende växt sig stark i öst. Empire of the Rising Sun, en krånglig och pretentiös omskrivning av Japan, har utvecklat en mångsidig och finessrik teknologi som ger dem flera övertag.

Konflikter blossar ånyo upp och nu är Sovjet ansatt från båda håll. Kampanjen börjar med den Sovjetiska synen av konflikten, följt av den allierade och avslutas med Japan. Alla slåss mot alla i denna klassiska strategifest. Den som vill kan självklart spela i vilken ordning man så önskar och Red Alert-veteraner kan egentligen kasta sig rakt in i striden. De som kanske inte är speciellt erfarna gör bäst i att ta saker och ting i ordning då det börjar enkelt och grundläggande och sedan accelererar för att bli mer och mer komplext och avancerat.

Red Alert 3 är på inga vis ett nytt eller banbrytande spel med nya idéer och finesser. I stort sett allt som vi får se i Red Alert 3 har vi sett tidigare i genren, men det gör absolut ingenting. Det enkla, nästan simpla upplägget bjuder dock på massor av enkel men kvalitativ underhållning. För nykomlingar finns det en passande lätt svårighetsgrad där det nästan är omöjligt att inte lyckas, medan de högre svårighetsgraderna bjuder på lite mer utmaning, planering och smart tänk från spelaren.

Trots att nästan ingen från gamla anrika Westwood finns kvar på teamet hos EA, är detta trots allt ett spel för fansen. Red Alert 3 andas hela tiden klassisk Westwood-strategi, på gott och ont. De som anser att de tidigare delarna har varit lite fåniga och oseriösa kommer att ha samma åsikter om det nya spelet, medan de som uppskattar den gladare färgpalletten, de starkare färgerna och det relativt okomplexa stridandet kommer att känna sig som hemma. Det är helt enkelt ett spel för fansen och det finns miljontals fans där ute som får precis vad det står på asken. Red Alert. Nummer 3.

Inför varje uppdrag möts man av en filmad videosnutt med horribelt uselt manus och massor av klyschor. Precis som förut är dessa mellansekvenser gjorda med glimten i ögat och idén är att det ska vara lågkvalitativt och underhållande. Filmade framför en grönskärm finner vi skådespelare som Tim Curry, Peter Stormare, J.K. Simmons, George Takei och Jenny Mccarthy, medan andra roller fylls av UFC-pryglaren Randy Coutoure och Elite XCs kvinnliga kombatant Gina Corano. Manuset är dåligt, skådespeleriet är ännu sämre och det är ingen som skäms för det. Det är som vanligt, humorfyllt och ostigt till max.

Väl ute i fält har du tillgång till en kommandomeny där du styr din enhetsträning och väljer vilka byggnader du ska utveckla din bas med. Precis som förut kräver din bas gott om energitillgång och det första man konstruerar torde vara lite smaskiga reaktorer som alstrar tillräckligt med energi för att uppehålla ett odopat finsk skidlandslag. Väl efter strömförsörjning är det sedan beroende på uppdraget fritt fram att konstruera vad man behöver härnäst. Som väntat är en del uppdrag styrda till vad man får och inte får använda vad gäller enheter och byggnader. Ett gott försvar från anfall från såväl luften som marken är alltid värdefulla investeringar, även om man oftast gör bäst i att försöka säkra så mycket kapital som möjligt tidigt under en omgång.

EA har nämligen förenklat resurshanteringen ganska ordentligt. Nu finns det mineraldepåer uppställda här och var och oftast kan man bygga ett raffinaderi mitt emot alla de härliga resurser. Detta betyder att pengar flyter in i en ganska strid ström och med tanke på att det ofta går att skaffa sig ett flertal inkomstkällor, behöver man sällan oroa sig för pengar.

Vissa byggnader som banker och oljeriggar kan dessutom infiltreras av ingenjörer och därmed kan man även få en viss inkomst per sekund även därifrån. Det finns säkerligen de som reagerar på att resurshanteringen blivit simplare, men samtidigt kan man ju ägna mer tid åt krigsföring. Om detta är positivt eller inte låter jag individen bestämma, själv är jag positiv.

Vidare vad gäller baserna innehåller de förväntat innehåll. Man bygger baracker och tränar soldater, flygplatser skapar flygande faror, maskinfabrikerna skruvar ihop stridsvagnar och liknande och i skeppsvarvet skaffar man sig en matig flotta. Just sjöslagen är något som EA säger sig ha satsat hårt på till denna del och det fungerar riktigt bra. Vi får se en rik flora av enheter och flera av dem kan ta sig upp på land och sprida trubbel där och en del är helt hysteriskt livsfarliga om de används på rätt sätt.

Sovjet satsar mycket på storsläggan och har flera enheter som kan dela ut vansinniga mängder råstryk under ganska kort tid. Dock är de inte allt för snabba i rycken och man får ha en gnutta tålamod med dem. Japan är då lite mer snabba i svängarna och de förlitar sig på stor del på ren galenskap och mångsidighet. Tank Busters kan skära sönder en stridsvagn på ett par sekunder och dessutom kan de gräva ner sig i marken för att poppa upp bakom sin fiende, helt oväntat. Lasersprut och skrotkonfetti.

Japan har dessutom ett par enheter som kan tjänstgöra i dubbla roller, detta tack vare lite schyssta {Transformers}-fasoner. I vanlig stereotyp japansk design är ju robotar ett populärt tema och Japan har två luftenheter som kan ta sig ner på marken i ett nafs och sprida ödeläggelse där för att en stund senare, när förmågan blir tillgänglig igen, ta till skyarna och göra sitt jobb där uppe. Japan innehåller dessutom en skvätt skvatt galna kamikaze-soldater som sprider ödeläggelse genom att offra sig själva mot en fiende.

De allierade är istället en mer balanserad fraktion som har flera sätt att förhindra motståndarens anfall. Helikoptrar som kan frysa en fiende till is och sekundära attacker som förhindrar att fienden får iväg ett välplacerat pansarskott mot ens enheter kommer väl till hands för den som vill vara lite mer finessrik. Personligen tycker jag att EA har lyckats väl med att balansera de tre fraktionerna mot varandra, samtidigt som den gamla hederliga spelkänslan har bevarats.

Under tiden man spelar genom ett uppdrag låser man upp fler och fler specialegenskaper för varje fraktion. Dessa är fördelade över tre olika grupper för varje fraktion. För det mesta speglar dessa specialegenskaper fraktionens design i övrigt. Där Sovjet är mestadels fokuserade på våld är de allierade lite mer varierade med möjligheten att fördröja fiendens enheter och även skicka iväg scout-plan som avtäcker bitar av kartan för ett ögonblick.

En annan nyhet i Red Alert 3 är det faktum att när man spelar genom kampanjen, har man alltid en assisterande kommendör som sköter om sin egna bas, bygger sina egna enheter och utför sina egna attacker. Förutsatt att man inte ger honom eller henne andra typer av order, då det går att ge generella riktlinjer för vad de ska göra, utan att man bestämmer i detalj. Detta system med två armédårar på sin sida kommer väl till pass då det är utformat för att man ska kunna samarbeta med en polare online. Då tar kompisen över den andra kommendörens jobb och ni samarbeta mot ett gemensamt mål. En fräsch och kul idé som säkerligen lär bli populär.

Min egna favoritfaktion är utan tvekan de hårdföra Sovjeterna. Dessa hårdföra kommunister med sin tunga arsenal och ytterst kompetenta luftflotta imponerar starkt på mig och personligen har jag helikoptern Twinblade som favoritenhet, gärna om V4-raket-enheterna får mangla luftartilleriet först. Där möjlighet finnes gillar jag även att använda de mäktiga, men ack så långsamma och bitvis sårbara Dreadnought-båtarna. Dock är jag lite besviken på stridsvagnssortimentet som känns aningen klent.

Det lite mer defensiva finliret som de allierade bjuder på passar inte riktigt mig, men även Japan har en hel del kul att komma med. Jag är lite förtjust i mångsidigheten och listen som återfinns bland enheterna och en skvadron med tvärarga Rocket Angels kan förvandla det mesta till damm och skrot.

Red Alert 3 är ett snyggt spel i genren, men när man tänker på att {World in Conflict} var ännu snyggare, om än hårdare mot hårdvaran för ett år sedan. Jag antar att man inte vill förändra kameran för att behålla den gamla hederliga känslan i Red Alert som serie och även om man kan snurra runt på kameran och zooma in en bit. Vissa av uppdragen i kampanjen håller dessutom lite lägre kvalitet och ofta känns det lite väl mycket som ren träning innan man går online och slåss mot motståndet där.

För många kommer onlinedelen att vara den primära lockelsen och till och med en strateginoob som jag kan hitta lämpligt motstånd i någon av de olika kanalerna som inriktar sig till olika skicklighetsnivåer. Online liver Red Alert 3 upp på ett annat sätt och man får i den takt man göra det tillgängligt, tillgång till allt som Red Alert 3 har att erbjuda i upplevelseväg.

Red Alert 3 är ett underhållande strategispel som lockar såväl de som gillar att nöta taktiker och förnedra sina före detta vänner online och de lite mer ströspelande massorna ute i stugorna, som nog hellre spelar kampanjen. Jag gillar Red Alert 3, men vissa problem och begränsningar i kampanjen gör att jag inte delar ut de allra högsta betygen. Jag skulle önska att man kunde zooma ut kameran lite mer ibland, men det är mest smågnäll för mig. Jag kan varmt rekommendera Red Alert 3 till alla som vill uppleva lite skönt, avslappnat strategimangel.