Commodore 64 Mini

Jag hade spelat TV-spel innan Commodore 64, både via Game & Watch och på de arkadmaskiner som förr i värden kunde hittas på allt från flygplatser till pizzerior. Men! Med det sagt är det ändå så att Commodore 64 blev min första riktiga egna bekantskap med TV-spelens underbara värld. Att det blev just en sådan mina föräldrar köpte berodde på att de såg framför sig hur deras son skulle använda enheten för att bli en mästerprogrammerare och därmed ha framtiden utstakad för sig.

Och på ett sätt hade de rätt, jag fick framtiden utstakad för mig. TV-spel blev nämligen en våldsam passion direkt och ända sedan den där dagen någon gång i mitten av 80-talet har jag gejmat så snart jag fått tillfälle. För att göra en lång historia kort så sålde vi någor åt senare Commodore 64-enheten och skaffade den då nya och stekheta enheten NES och resten skulle man väl kunna säga är historia.

Därför blev jag närmast otröstligt peppad när jag fick höra att en Commodore 64 Mini utannonserats för en prislapp på runt tusingen. Inte mindre än 64 spel medföljer, vilket såklart kittlar nostalginerven rejält. Eftersom min Commodore 64 såldes, har jag inte återvänt till enheten och dess spel särskilt ofta, till skillnad från exempelvis NES, Mega Drive och andra enheter som jag dels har kvar och dels dessutom är spel som återutgivits väldigt ofta. Därför har jag varit extra sugen att få ge mig i kast med denna pryl.

Commodore 64 är tillbaka. Nästan iallafall.

Så... vad är det för 64 spel som medföljer då? Jag skulle säga att det är en väldigt blandad kompott av extremt namnkunniga grejer som California Games och Speedball med betydligt mer okända alster som jag aldrig ens hört talats om tidigare. Nu är jag väl medveten om att det finns entusiaster som absolut är välbekant med alla dessa spel, men jag tänker fräckt nog påstå att jag har hygglig koll och om jag inte känner till alla spel så kommer alldeles för många inte en ha en susning om vad som egentligen ingår.

Om orsaken är licensproblem eller liknande har jag inte en aning om, men spel som Spy vs Spy, Skate or Die, Batman, Ghostbusters, Zak McKracken och Wasteland lyser med sin frånvaro. Visst finns klassiker som Boulder Dash, Impossible Mission II, Skool Daze och Monty on the Run - men det räcker inte riktigt i detta fall. Jämför med Nintendos NES Classic Mini och Super Nintendo Classic Mini som är sprängfyllda med älskade titlar.

Att ta fram en hårdvara som är såhär åldrad och spela spel som inte ens roade mig när det begav sig känns inte riktigt rätt. Då är det tur att det finns möjlighet att lägga in sina egna spel här så jag kan få avnjuta mina favoriter, däribland ovan nämnda Ghostbusters och Batman men även otaliga andra titlar såsom Bubble Bobble, Blood 'n Guts, Giana Sisters, Turrican II och Yie Ar Kung-Fu. Tyvärr är det riktigt struligt att göra detta, även om tillverkarna lovar att det ska fixas med mjukvaruuppdateringar. Det ger för mig en lite ofärdig känsla som är svår att skaka sig av.

Tangentbordet är bara för syns skull, och USB-portarnas storlek visar hur liten denna enhet faktiskt är.

Ett nästan större problem är dock det faktum att Commodore 64 är en väldigt tidig spelenhet från den tid då tekniken helt enkelt inte var bra. Det kan jämföras med hur svårt det kan vara att avnjuta gamla tredimensionella spel från Playstation och Saturn idag. I fighting-klassikern Toshinden ser det ut som det är två högar med hjälpligt hopfogade kroppsdelar som rör sig runt en blockig bana som ser ut att falla samman när som helst, och i Sega Rally Championship får man kämpa för att se vad som händer ens en meter framför bilen i all dess ultralågupplösta prakt.

<newpage>

Här hittar vi mycket till Commodore 64. Tekniken är så primitiv att spelkontrollen sällan är helt hundra och detaljerna så grovt tillyxade att det är tufft att se vad som händer. Kom nu ihåg att jag ändå är uppvuxen med detta och verkligen älskar Commodore 64, men även jag får dra på mig mina starkaste nostalgiglasögon för att alls hitta någon form av underhållningsvärde i runt hälften av spelen.

Det betyder å andra sidan att den andra hälften av spelen faktiskt är roliga att lira, och det skulle jag säga är ganska korrekt. Inlärningskurvan i flera spel är fullkomligt brutal och det här var en tid då handhållande i spel överhuvudtaget inte ens existerade. En underbar klassiker som California Games slungar mig tillbaka när jag som snorig tioåring försökte lista ut hur man egentligen surfade eller gjorde trick i rampen. Ingen som helst hjälp eller instruktion finns att tillgå, men sakta men säkert kommer de gamla takterna tillbaka igenom, vilket också ger samma tillfredsställelse som det gjorde på den tiden när man lyckades lära sig hur saker fungerade på egen hand. Dessutom måste man älska att det nu går att spara sin framfart, allt var verkligen inte bättre förr.

Den ser så genuin ut, men precisionen lämnar tyvärr en del i övrigt att önska.

Att spela spelen är inte helt enkelt alla gånger då hårdvaran är i billigaste laget. Själva datorn är bara ett plastskal, så tangentbordet fungerar inte (och i vissa spel stödjs eller krävs tangentbord - så se till att ha ett USB-dito redo), och joysticken må likna en Tac-2 men är betydligt sämre. Och då var Tac-2 inget under i precision till att börja med. Jag provade koppla in både Switch- och Xbox One-handkontroller innan det visade sig att Dual Shock 4 faktiskt fungerade. Tyvärr hamnar knapparna så skevt att det inte hjälper så mycket som det skulle ha kunna gjort, men styrkorset är verkligen överlägset sett till exaktheten.

Någon strömförsörjning till enheten ingår heller inte, men väl en kabel av modell mikro-USB. Med en vanlig mobilladdare är du igång, vilket är en okej lösning, men bidrar lite till den aningen ofärdiga känsla enheten har som gör att endast entusiaster lär vara riktigt sugna. Pluspoäng för HDMI-anslutningen dock som ger Commodore 64-pixlarna en härlig lyster på stor TV.

64 spel ingår, men tyvärr är urvalet inte det bästa och flera av de största klassikerna saknas.

Det jag gillar nästan mest med Commodore 64 Mini-upplevelsen är faktiskt musiken i de många spelen. Enheten är ju berömd för att vara otroligt välljudande och det står sig verkligen. Spel som Rubicon är en ren fröjd att avnjuta och när allt fungerar och jag väljer roliga spel (som jag lagt in själv), så är det här en underbar pryl. Commodore 64 har en del att erbjuda även för dagens gamers och på flera sätt känns det som bryggan mellan det riktigt uråldriga med spel som Pong och den nya tiden som inleddes av Nintendo med NES.

Jag kan absolut rekommendera Commodore 64 Mini till de som var med när det begav sig. Att strula med filnamn och USB-minnen är ingenting jämfört med att trimma tonhuvuden för att få bandstationen att starta spelen man vill spela. Det här är flera resor enklare och ett smidigt sätt att få en liten återblick.

Men hade det däremot faktiskt följt med en välgjord kopia på en Tac-2, varit enklare att lägga till egna spel, funnits mer relevanta spel som definierade enheten och varit möjligt att använda konsolernas handkontroller - så hade detta kunnat vara ett absolut måste under TV-bänken. Var du inte med när det begav sig kommer det vara för mycket motstånd och krångel här för att du ska förstå varför detta fångade oss äldre gamers när det begav sig och varför Commodore 64 fick mig att för evigt förälska mig i digitala spel. Ha det i beaktning om du skaffar denna så slipper du bli besviken, det är en bra produkt för fansen, men samma välgjorda kärleksförklaring som NES/Super Nintendo Mini är det tyvärr inte.