Confidence

Jag älskar Edward Burns. Så, nu har jag sagt det, fått det ur världen. Denne snackigt smarte och trovärdigt oberörda skådis är enligt mig en av senare års mest underskattade aktörer och någon som alltid, alltid gör bra ifrån sig. I Rädda Menige Ryan var hans Private Reiben bäst i gänget. Kompromisslöst stenhård Bronx-bo med rapp käft och tung kulspruta. Han var även den enda behållningen i filmer såsom 15 Minutes och Life or Something Like it. För att avrunda mitt idol-dyrkar-intro rundar vi av med några lovord om karlns fullkomligt strålande regidebut Sidewalks of New York där han både spelar och regisserar som om han aldrig gjort annat.

I Confidence spelar Burns bedragaren Jake Vig. Jake och hans tre kumpaner blåser folk på pengar och råkar efter en misslyckad miljonsstöt hamna på högkant med en av Los Angeles större och mer snedvridet våldsamma maffiakungar, nämligen den sexuellt skruvade King (spelad av en nervig Dustin Hoffman). Tillsammans ska de nu blåsa stadens kriminelle överhuvud varpå en stilistisk historia om fiffel, stil och självförtroende börjar. Det hela berättas med en modern berättarstil där slutet visas först och där vi genom Jakes återberättande får följa den stora stöten och dess händelseutveckling från början.

Confidence är en svår film att recensera, en av de svårare jag skrivit om det senaste året. På ett sätt är det en skön, stilren och snyggt sammansatt historia med intressant, matig dialog och en bra Ed Burns. O andra sidan är den ibland en taffligt filmad och dåligt klippt film med tempoproblem och ett Tarantino-wanna-be-manus som irriterar. Dialogen är snabb och välfylld och med undantag från Burns och Hoffman har de andra skådespelarna problem att leverera sin repliker med den bestämdhet och det tempo som krävs. Jag gillar heller inte storyns utveckling från en läckert invecklad superstöt till ett relativt enkelt bondfångeri, även om filmens slutkläm känns fräsch i sig.

Confidence är dock, trots svagheter, en klart godkänd rulle som lever på sin stil och på Ed Burns.