Conker: Live & Reloaded

Rare har sedan SNES-tiden varit kända för att försena sina projekt, men för det mesta har det lett till att spelen i slutändan varit nära perfektion. Conker's Bad Fur Day var ett av dessa evighetsprojekt som Rare höll på med, men när spelet väl kom var Nintendo 64 sedan länge stendöd och det var så vågat att Nintendo själva inte vågade stå för det. Det gjorde att det redan dömda spelet fick en betydligt mindre utgivare som inte gjorde någon reklam att tala om och valde att inte ens lansera spelet i vissa länder.

Conker's Bad Fur Day fick med andra ord en urusel försäljning, helt ovärdigt ett så genomarbetat spel och det är bakgrunden till att Rare valde att göra en re-make av spelet till Xbox. Den nya konsolen innebär naturligtvis att grafikmästarna Rare har biffat upp det redan snygga spelet till oanade nivåer, och det är framför allt på detaljrikedomen man känner igen att det faktiskt är ett företag som arbetat intimt med Nintendo som ligger bakom. Rare har dock haft siktet högre ställt och ville inte bara leverera en re-make. För att göra spelet köpvärt även för gamla Conker-fans har man petat i originalstoryn, lagt till nya moment samt framför allt inkluderat ett synnerligen fläskigt Live-läge. Normalt är jag ingen anhängare av att spel som bara har några år på nacken kommer ut i nya versioner, men i just Conkers falls känns det faktiskt inte helt obefogat.

Vad som gjorde Conker känt och uppmärksammat var den enorma mängden könsord och "under bältet"-humor som får South Park-gänget att kännas städade. Conker vadar i diarré, antastar flickor, spyr på tiggare och pissar på brinnande demoner. Dessutom är han synnerligen osympatisk, lögnaktig, oerhört girig samt dricker för mycket. Det som kändes provocerande och upprörande i ett Nintendo 64-spel för ett gäng år sedan, känns dock till stora delar fånigt idag till Xbox. Sedan Conker gjordes har ju bland annat Jackass kommit och gått och det är helt enkelt inte chockerande längre. Därför träffar en del av skämten fel, och blir under bältet - men inte nog långt under.

Trots det uppenbart gulliga utseendet är Conker absolut inget barnspel och PEGI-åldersgränsen på 16 år känns synnerligen välmotiverad, trots att dialogen faktiskt är censurerad (svordomarna går dock att låsa upp). Dessutom behövs lite ålder samt allmänbildning för att till fullo kunna ha roligt åt alla långsökta filmskämt eller paralleller till politiska händelser.

Den som är van vid Rares spel lär snabbt känna igen sig. Det hela går i ett ganska makligt tempo och Rares nästan patenterade design och färgsättning går igen i allt man ser. Spelmässigt är det väldigt nära besläktat med Star Fox: Adventures, med skillnaden att man här faktiskt kan hoppa, trots att det sällan är till någon nytta. Tyvärr kan jag känna att spelet är lite för långsamt. Det innehåller en hel del dialog som säkert kändes vulgär och chockerande på en Nintendo-konsol för fyra år sedan, men idag finns det andra humoristiska vuxenspel som gör detta bättre. Tänker kanske främst på smärtsamt underskattade Voodoo Vince, men även på nya Leisure Suit Larry och Metal Arms: Glitch In the System.

Spelet tar sin början i slutet av äventyret. Conker sitter krönt med krona på en tron, omgiven av en mycket mäklig ensemble figurer. Vad som ledde fram till att Conker hamnade där, är vad spelet sedan handlar om. Under själva äventyret berättas storyn med hjälp av små realtisdrenderade sekvenser där en grym härskare på ett slott hunsar sina underordnade. Det tar inte lång tid innan hans personlige vetenskapsman av en ytterst märklig anledning kommer på att han behöver en ekorre. Under själva äventyrandet märker man dock inte mycket av storyn, utan det är mest löst sammansatta pussel av varierande kvalitet.

Det största problemet med Conker Live & Reloaded är att det i grunden faktiskt är ett Nintendo 64-spel. Att göra ett dynamiskt strukturerat spel som Ratchet & Clank var inte möjligt till den konsolen och Rare har inte förändrat grunderna nämnvärt. Striderna är supermonotona och saknar alla former av finess. Till en början har man bara närstridsvapen och måste helt finesslöst slå fem gånger på sina motståndare innan de exploderar i en kavalkad av inälvor och blod. Pusslen lider ofta av samma problem. På ett ställe ska man frakta ostbitar längs en bana för att mata en råtta. För att ge spelet längre hållbarhet var Rare tvungna att låta spelaren göra det flera gånger, vilket var okej under Nintendo 64-tiden. På Xbox känns det dock krystat och man vill inte göra ett moment mer än en gång, för då känns det direkt monotont. Kraven är helt enkelt högre.

Ibland kan jag känna att uppdragen är svårdefinierade. Av och till vet man helt enkelt inte vad man ska göra och irrar omkring utan ledtrådar. Dessutom är det svårt att avgöra vilka fiender man kan spöa upp och vilka man måste fly handlöst ifrån. Det har kostat mycket liv och frustration innan man kommit på att man helt enkelt inte kan döda en viss fiende. Lägg till detta en riktigt bökig kamera, som visserligen till viss del repareras av att man kan styra den själv, och det står klart att Conker har för många brister för att aspirera på de toppbetyg det annars hade haft chans att få.

Sin vana trogen har Rare jobbat hårt med grafiken som slår exakt allt annat i genren oavsett plattform. Pälseffekterna från Star Fox: Adventures är mångfalt bättre, sikten på en bana är helt sanslös, detaljrikedomen spöar allt och inga möda har sparats in på småsaker som att Conkers päls blir blöt när han badar eller att en sprängd fiende ligger kvar på marken istället för att bara försvinna sedan han dödats. Att vada med Conker genom böljande högt gräs, gå högt uppe i bergen eller simma i en flod visar med all tydlighet att Xboxen går ur tiden alldeles för tidigt. Vi hade säkert kunna få se ännu snyggare grafik än såhär längre fram och det är synd och skam att Xbox aldrig kommer att optimeras på samma sätt som Playstation 2.

Den stora nyheten med Conker: Live & Reloaded är stödet för Xbox Live. En riktigt god idé, och de första pressreleaserna berättade om ett spelsystem som verkade ta det bästa från online-lägena i Splinter Cell: Pandora Tomorrow, Halo 2 och Battlefield. I färdigt skick är det dock bara att konstatera att Rares höga ambitioner skoningslöst misslyckas. De sex valbara soldattyperna är så obalanserade att man undrar om någon beta-testat överhuvudtaget. Värst är de raketskjutande Demolishers, som har obegränsad ammunition. Det är visserligen inte det snabbaste vapnet och inte heller kan de hoppa, men man har inte en chans ändå och flyger i bitar så snart man närmar sig dem. Även Thermophiles är källa till stor frustration med sina eldkastare. Dessa har alldeles för stor räckvidd och gör för mycket skada.

Till detta ska läggas att man spelar uppdrag i multiplayer, och att det faktiskt inte ens finns de sedvanliga spelsätten som ju faktiskt brukar vara de som håller bäst i längden. Uppdragen är dessutom väldigt röriga att begripa sig på och det känns heller inte som att båda sidor har samma chans att vinna matchen. Det är såklart helt oförlåtligt. Lyckligtvis har Xbox hårddisk och jag hoppas att detta åtgärdas snabbt efter det att spelet har släppts, annars kommer Conker via Live inte bli mer än en snabb fluga. Litet pluspoäng dock för att man faktiskt kan använda botar, något jag vet efterfrågats av folk utan Live.

I sina bästa stunder är Conker Live & Reloaded ett respektlöst plattformspel med finurlig bandesign, totalt skruvad humor och helt sanslös grafik. Tyvärr har det ett par otäcka brister som mestadels bottnar i att det faktiskt är ett Nintendo 64-spel i grunden, vilket drar ned på tempot och orsakar onödig irritation. Det lovande Live-läget är i dagsläget en ren flopp och den som köper Conker bör endast göra det för att få ta del av det sköna huvudäventyret. Rare har därmed levererat sitt tredje och sista spel denna generation och inget har lyckats få högre än betyget sju. Nästa spel vi ser från dem blir Kameo och Perfect Dark till Xbox 360 och skulle det visa sig att inte heller de lever upp till normal Rare-standard, är det bara att konstatera att Microsofts köp av företaget är en ren flopp.