Constantine

Egentligen personifierar Hollywood envishet. Har de väl hittat ett framgångsrecept tillagar de anrättningen tills de serverat den så många gånger att all vitalitet sinar och konceptet självdör. En katastroffilm kommer sällan ensam, och definitivt inte heller en serietidningsfilm. Den här gången är det Hellblazer, DC/Vertigo:s gamla kultserie som genomgått en filmisk makeover för att kunna visa Hellboy, Punisher och resten av gänget var hjälteskåpet ska hamras fast.

Fast filmens självklara huvudrollsinnehavare Constantine är egentligen mer den klassiska antihjälten. Inte nog med att han efter ett liv av borstbindarrökning gäckas av lungcancer. Han har dessutom fallit i onåd med himmelriket efter att som barn försökt ta livet av sig. Något som inte ses med blida ögon inom den katolska världsbild, kantad av änglar och demoner, som filmen utspelar sig i. För att komma på god fot med Gud igen och gottgöra barndomens synd har han låtit gravera in "Exorcist" på visitkortet. Som en demonutrotande vagabond reser han runt i världen där Ondskan visat sitt fula tryne och gör med vigvatten, mässande eller vad som än må krävas, processen kort för de demoner som besöker jorden.

Sådant är läget när polisen Angela dyker upp och vill ha assistans av Constantine för att reda ut om hennes systers påstådda självmord verkligen är vad det ser ut att vara. Vår cyniske exorcist nappar på erbjudandet och inser snart att stora saker är i görningen. Den uråldriga balansen som har varit mellan Himmel och Helvetet är på väg att rubbas, och tacksamt för oss tittare befinner sig Constantine mitt i infernot.

Även om långfilmsdebuterande Francis Lawrence är en gröngöling döljer han det väl. Fokus läggs på att underhålla på enkla och opretentiösa premisser där inte minst specialeffekterna förgyller tillställningen. Särskilt som effekterna ofta är placerade mitt i Los Angeles innerstad vilket onekligen hjälper till att förmedla filmens mantra; att gränsen mellan Himmel och Helvete är lövtunn och alltid redo att suddas ut för den som befinner sig på rätt plats vid rätt tillfälle. Keanu Reeves, mannen som ständigt beskylls för att bara ha ett enda ansiktsuttryck, visar med eftertryck att det är i de osofistikerade actionrollerna han hör hemma. Att ge honom en svart kostym att ha på sig har onekligen visat sig vara ett smart drag. Att Reeves inte mäktar med att matcha Peter Stormares inhopp som Hin Håle själv var aldrig att förvänta sig.

Skavanker i form av att filmen aldrig avviker från det förväntade eller blessyrer som att vissa moment blir onödigt bleka, är väl synliga. Men sett som actionrökare med sköna passningar till diverse skräcklitteratur och domedagsromantik är det svårt att bli besviken.