Cop Out

Filmen:
Det verkade som det perfekta äktenskapet: regissören Kevin Smith som skulle få göra en old-schooldoftande actionkomedi med Tracy Morgan och Bruce Willis i huvudrollerna. En buddyfilm med starka vibbar från 80-talet där Harold Faltermeyer, som med sina synthtunga soundtracks förgyllde flera av de största actionfilmerna från nämnda årtionde, skulle bidra med nykomponerad musik.

Istället blev det årets sämsta actionkomedi, utan någon direkt konkurrens. Killers var dålig, men inte såhär usel. Cop Out är i en klass för sig själv.

En tramsig historia om två udda poliser som enligt manuset ska vara kollegor och någon form av polare även utanför arbetet. Det kan man aldrig tro. Deras polisarbete doftar Polisskolan lång väg med klåparaktiga bovjakter och hälsovådligt tråkiga förhörsscener där man namedroppar så många actionfilmer man kan komma på, medan deras kompisrelation ihålig och lika äkta som en guldklocka från en gatuförsäljare som står under en bro och kränger sina urverk. Tracy Morgan spelar den ena halvan av polisduon och har förmodligen aldrig varit lika usel som han är här.

I både 30 Rock och SNL hade Morgan sina poänger och lockade fram skratt, mycket tack vare en viss återhållsamhet som han förmodligen tvingats till av regissörerna. Här tillåts han spela över så det stänker om det. Smith låter Morgan gå bananas, vilket gör att han nästan omgående framstår som en förståndshandikappad människa och absolut inte som någon med polisbricka och pickadoll. Han pratar så som vissa människor pratar med bebisar eller hundar. Man mår dåligt av att titta på honom.

Inte heller Bruce Willis fungerar. Han ser inte ens närvarande ut. Hallå Bruce, är du vaken? Knack. Knack. På TV-skärmen. Istället för att inkludera den charmigt avväpnande actionhjältepersonligheten med glimten i ögat som han gång på gång visat upp under sin karriär, så underspelar han till den mån att han bara stirrar lite lätt och får ett och annat raseriutbrott som går från underspel till överspel på en nanosekund. Smith har helt struntat i personregin den här gången. Varenda skådespelare tillåts under- och överspela i varenda scen de medverkar i.

Smith har förklarat att Cop Out ska vara en hyllning till 80-talets actionkomedier. Det märks inte. För medan många av de filmerna bjöd på lättsam underhållning för stunden, så är bara Cop Out en enormt krystad actionkomedi där man förväxlat humor med bedrövliga skådespelarinsatser, usel regi och ett manus som istället för att bjuda på roliga skämt i princip bara delar ut referenser till andra (och bättre) filmer.

En stark nolla i betyg hade varit fallet om det inte vore för att scenen där Morgan presenterar Willis karaktär Jimmy för en spansktalande kvinna genom att uttala hans namn som "Hajjj-mi" chockerande nog är riktigt rolig. Dessutom finns här ett fantastiskt retrodoftande soundtrack signerat Harold Faltermeyer som starkt påminner om hans fina bidrag till Snuten i Hollywood.

I övrigt är Cop Out ren och skär dynga.

Bilden:
Den här bildtransfern är en oerhört ojämn historia, ena stunden klockren med stark skärpa och härligt djup i bilden, bara för att sekunden senare dras med störande brus som gång på gång visar sitt fula tryne och tillfällen då konturer känns alldeles för mjuka i kanterna. Det känns slarvigt att släppa igenom sådant i en BD-transfer av en såpass stor filmproduktion som Cop Out.

Färgerna är genomgående riktigt bra med en fin avvägning mellan kalla grå toner och lite varmare interiörscener. Svärtan är en annan femma, för även om den håller sig relativt svart genom hela filmen, så är det framförallt i dessa scener som det störande bruset syns.

Bilden är kodad i VC-1 och har formatet 2.40:1.

Ljudet:
Det är som om Smith inte riktigt kunnat bestämma sig för vilken typ av film som han velat göra med Cop Out, för trots att det förekommer en hel del actionsekvenser under filmens gång, så är DTS-HD Master Audio 5.1-spåret en fronttung historia som mer påminner om något ur en komedi utan större inslag av surroundeffekter än en actionfilm. Skottlossningarna låter svaga och har inget vidare bra samspel mellan högtalarna, medan dialogscenerna är perfekt fångade och Harold Faltermeyers ljuvliga retrosoundtrack pumpas ut med bra kraft. Det är ett hyfsat ljudspår som hade mått bra av att göras lite mer kraftfullt och med förbättrad precision.

Extramaterialet:
Det är inte ofta som extramaterialet på en utgåva är bättre än filmen i sig, men så är definitivt fallet här. Man bjuder på en tre timmar lång Maximum Comedy Mode som är en underbar hybrid mellan ett underhållande kommentarspår, Picture-in-Picturefeaturette där Smith kliver in i rutan för att berätta roliga anekdoter samtidigt som han ibland pausar filmen för att verkligen peka ut specifika scener, över 30 minuter av bortklippta scener som klippts in i featuretten och en hel del andra godsaker som är betydligt mer underhållande än att titta på själva filmen. Här finns några separata featurettes som handlar om alltifrån Kevin Pollaks förmåga att imitera andra skådespelare till hur Tracy Morgan pratar sin låtsasspanska i filmen.