C(r)apcom

Få spelföretag har på regelbunden basis kunnat bete sig så illa och ändå haft kvar så trogna fans som Capcom. Jag vet, jag är själv ett av Capcoms mest trogna fans. Eller snarare var. Capcoms strategi har alltid varit uppenbar på ett nästan pinsamt sätt. Varje ny, fräsch och innovativ försäljningsframgång ska massproduceras och skändas i det oändliga. Titta på Mega Man, Street Fighter eller Resident Evil med alla dess kloner.

Mega Man är väl kanske det mest uppenbara eftersom spelserien är så pass gammal och idag finns i över 50 olika varianter. Men samma sak hände med Street Fighter-serien som ett tag närmast släpptes i en ny version på nästan månatlig basis. Saken är bara den att fansen älskar det och förlåter dem för allt. För det är ju ändå bra spel som trots söndertjatade uppdateringar (för det är oftare uppdateringar än nya spel i Capcoms fall) tilltalar dem som gillade spelen från första början.

På senare tid har det dock hänt något. Capcoms Resident Evil blev en sorts startskott för början till en kraftig nedgång i kvalitet för den japanska utvecklaren. Spelet i sig är helt genialiskt och bitvis lika skrämmande obehagligt som att sparka lilltån i en tröskel. Det var dock då - 1996.

Capcoms antagligen starkaste fanskara har bestått av folk som mig, fightingtokar. Capcom har översköljt oss med högkvalitativa spel som Star Gladiator, Rival Schools, Darkstalkers, Power Stone och naturligtvis en hel rad av Street Fighter-spel med varianter som nästan alla hållit en oförskämt hög klass. Konkurrenter inom 2D-fightingen har fått stå skamsna i vrån och titta på när Capcom gång på gång briljerat och utvecklat genren.

Visst har Capcom även släppt drivor av andra bra spel. Breath of Fire, Ghost’n Goblins, Bionic Commande, Duck Tales och Final Fight för att bara nämna några spel som alla är bra nog att betecknas som ultraklassiker. En bred repertoar, helt enkelt. Capcom har haft något för alla smaker.

Capcom kör dock som vanligt på med sitt invanda koncept att tjata sönder spel tills ingen längre bryr sig. Det gick bra så länge man hela tiden hade en i övrigt stark repertoar som resulterade i nya superspel att tjata sönder. Idag är situationen en helt annan. Idel skitspel lämnar den tidigare magiska utvecklaren tillsammans med nya trötta versioner av alla deras tidigare spel.

På senare tid är det kanske framför allt Gamecube som drabbats av Capcoms framfart. När Capcom utannonserade fem spel till konsolen var det många som kippade efter andan. Idag är situationen en annan. Dead Phoenix har försenats kraftigt och de få som fått betatestat spelet snackar om renaste smörja. P.N.0.3. har redan släppts och det lär knappast göra någon glad. Utöver de båda finns Viewtiful Joe som blivit populärt bland hard core-gamers - men sålt som skit på grund av galen svårighetsgrad och kort äventyr.

De två övriga är Killer 7 som med sin ovanliga grafikstil skulle bli en riktig höjdare. Men åter, de som testat bara sågar och talar om ett svårstyrt och helt meningslöst äventyrsspel med kassa actionmoment. Avslutningsvis finns ett nytt Resident Evil. Spelet som började med avvägd skräck och klassiska zombies, numera utbytta mot gigantiska skorpioner, jättelika fladdermöss och pussel som - fortfarande - går ut på att vrida ett älghorn så man får en klockvisare som ska sätta in i en klocka så man får en nyckel som går till ett vapenskåp i vilken man får en trasig pistol som man ska hänga på en hylla så man får en blå sten som ska stoppas in i ett tigeröga så man får en nyckel med ett örnemblem som leder till nya rum med mer pussel.

Som om det inte vore nog med att verkligen döda Resident Evil så har man för säkerhetens skull valt att göra flera spin offs på serien. Redan har Dino Crisis, Onimusha och Devil May Cry släppts och nyligen kom också det medelmåttiga Chaos Legion. Av dessa har endast Onimusha blivit en välförtjänt stor succé. Dino Crisis började bra men rasade redan efter första delen och snart kommer det verkliga bottennappet i den tredje delen. Samma grej som med Dino Crisis gäller också för Devil May Cry. Allihopa snarlika spel där man får springa omkring i stela miljöer och hämta föremål för att lösa ologiska pussel.

Utöver allt detta släpper man spel som Auto Modellista, Steel Battalion, Maximo och groteska mängder re-re-re-releaser på gamla spel. Allihopa helt oförbättrade. Måttet blev precis rågat när man hörde talas om Mega Man-samlingen som snart ska släppas till Playstation 2. Hela samlingen finns redan att köpa till rabatterat pris till PSX och gavs ut för tre år sedan. Som grädde på moset har man visst konverterat sönder exakt alla Street Fighter-varianter som finns, så nu ger man sig åter på den kanske mest heliga versionen av dem, nämligen Street Fighter 2. Spelet ska nämligen konverteras och släppas till Playstation 2.

Tyvärr är det bara att konstatera att en legend har gått i graven. När det roligaste man kan spela från Capcom görs av SNK (SNK vs Capcom Chaos) och det man ser mest fram emot från Capcom görs av Sammy (Sammy vs Capcom) borde det vara dags att allvarligt fundera över vad man pysslar med. Kanske är det dags att ge upp mainstreamträsket och försöka återfå den trogna skaran köpare man ändå hade? Då producerade man billiga och roliga spel som snabbt sålde några hundratusen exemplar. Idag producerar man dyra och tråkiga spel som långsamt säljer några hundratusen exemplar. Man behöver inte innehava en professur i matematik för att förstå vilken av ekvationerna som är lönsammast.

Hädanefter kommer jag att betrakta alla spel med texten Capcom på omslaget med yttersta skepsis. Jag vet ju att det med största sannolikhet rör sig om ett spel som bygger på Resident Evil-konceptet eller är en återutgivning av ett fem år gammalt spel alternativt är ett nytt slätstruket spel gjort för att tilltala mainstream. Från de forna trollkarlarna som gjorde roliga spel som alla gamers ville ha, lär vi inte få se några fler tokhöjdare. Till min Dreamcast köpte jag runt 60 spel, varav hela 20 är från Capcom. Till alla de tre nu stora konsolerna lär jag inte ens tillsammans komma upp i 10 Capcom-spel när nästa generationsskifte tar vid.

Skulle någon säga till mig för fyra år sedan när jag spelade Dreamcast och hade riktigt kul att Capcom bara skulle göra smörja några år senare hade jag bara hånskrattat. Inget kunde få mig att överge dem. Idag är det som det är. Capcom har verkligen ansträngt sig för att köra förtroendet för sitt älskade, respekterade och starka varumärke i botten. Och det är väl bara att gratulera dem, de har ju verkligen lyckats.