Cube 2: Hypercube
Den första Cube-filmen är en liten favorit hos låtsas-intellektuella som tror att de har en hum om vad den handlar om. Tvåan, eftersom det just är en tvåa, har blivit orättvist sågad bara just för sakens skull. Men här tas den emot med öppna armar.
Där den första filmen var en uppvisning i magisk mekanik, går uppföljaren hårdare fram och bestämmer sig nästan för att bli ett episkt kammardrama, slänger i hårdväxeln och blir digital som tusan. Var det mycket siffror i den första, dränks man i eländet här!
Ett antal personer av olika bakgrund och karaktär vaknar upp i ett vitt rum med öppningar i varje vägg, golv och tak. De vet inte hur de hamnat där eller varför. Så småningom hittar de varandra och givetvis blir det genast intriger. Kanske vet vissa mer än andra? Är det så att de inte ens är sig själva eller snarare finns det fler än dem, som ändå är dem själva? Ja, mysteriet tätnar och det blir ju inte direkt bättre av att det börjar hända väldigt underliga saker, till exempel att en osynlig kraft bränner ihjälp folk eller att underliga is-liknande stoder riskerar deras liv och lem! Fällorna är många och snart går det bara åt helvete...eller?
Jag vet att många inte alls gillade tvåan och själv var jag faktiskt lite skeptisk innan. För mindre blod och en nästan identisk handling med ettan kan väl inte vara bra? Svar: Jodå, även fast det handlar om en kub så är det inte samma sak. Den arbetar på ett annat sätt och människorna kanske har en vettig anledning att vara där inne, fast de inte vet det själv.
Imponerad blir man också av regin och fotot, och trots den minst sagt enkelspåriga miljön blir filmen aldrig tråkig. Det är tätt mellan händelserna, och skådespelarna, vilka inte är särskilt bra, fungerar det ändå hyfsat i relation till varandra och till händelserna.
Visst, orginell är den inte, i alla fall om man jämför den med ettan. Men har man ett öppet sinne och tid att koncentrera sig på en komplex handling så är denna rulle perfekt.
Gamereactor Sverige
