Cultic

One-man-army. Det är delvis ett koncept, en trop men också precis exakt vad som ligger till grund för denna förstapersonsskjutare, fullt införstådd i vad ramverket handlar om - utan att för den delen ta den enkla och helt uppenbara vägen. Utvecklat av en enda eldsjäl (Jason Smith) med känsla för sub-genren inom FPS, låt oss kalla den "boomer shooter" - då detta är en genuin och trofast retrofest, tillika throwback till den gamla goda tiden där huvudkaraktären Caleb från Blood slogs om Duke Nukems gunst i en duell om vem som hade bäst one-liners, tyngst bössor och mest dolda överraskningar. Här får du däremot få vitsiga punchlines, men allt annat och mer därtill.

Folk försvinner mystiskt... och dyker upp i högar av brunt klet.

3D Realms är utgivare och spelet gör sitt yttersta för att både knyta ihop och knyta isär säcken från en tid som flytt. Spelet lanserades redan 2022 till PC och har byggt upp ett rykte inom kretsar som ser syftet med dessa retroinspirerade blodsutgjutelser - nu fyra år senare till konsol. Kanske har ni testat andra likvärdiga hyllningar genom åren såsom {Prodeus}, {Warhammer 40,000: Boltgun} - eller för den delen {Ion Fury}? Grymma spel, med tungan rätt i mun. {Cultic} bygger på exakt samma grundformel. Och det gör genren rättvisa - för vem bryr sig om att det är en äldre titel i dagsläget när det debuterar till andra format 2026, då man helt uppenbart flörtar med en epok och en grafisk inramning som inte för en sekund försöker vara Unreal Engine eller märkvärdig via ray-tracing och teknikens senaste vrålgrafik.

Huvudskott är din bästa vän - precis som Zippon och en Winchester.

Om vi ska dra storyn i korta drag så är den varken särskilt omvälvande eller för den delen unik. Jag vill kalla den kvasispektakulär, och befintlig. Du vaknar i en hög av lemlästade människor, men vet inte riktigt vad som pågår, annat än att en satanisk kult härjar på gatorna. Introt till spelet spelar på strängar som för tankarna till {Resident Evil} med bortföranden och märkliga händelser, och visst blir spelet kusligt på sina håll (framförallt i mörkare delar av spelet) även om jag sällan blir särskilt uppskrämd. Man blandar det ockulta med bodyhorror och ett läppstick av det paranormala med en promille detektivarbete i en småstad där ingenting står rätt till. Det räcker så och är anledning nog - för det är ju krutpåkarna som står i fokus, trots allt.

Krutpåk? Ditt första vapen är en yxa som du kan både ladda upp för hårdare slag alternativt kasta (förslagsvis mot huvudet) för omedelbar halshuggning. Striderna i {Cultic} är av blandad kompott - det är lika delar old-school som det blandar mer moderna påhitt. Vapenhjul där tiden saktar ned? Check. Glida utmed marken och tacklingar som paralyserar motståndet - check även på den. Häri ligger också det fina med spelet, då man effektivt gifter bolognese i 16 färger med mer nutida spelkontroll. Det är medvetet ur flera epoker, så låt er inte avskräckas av faktumet att det ser ut som om någon öppnat en burk bruna bönor och ajvar och kastat båda med full kraft mot din dyra 4K-skärm. Pixlarna fiender och terräng består av går att räkna på en hand i närbild, men det går heller inte att kritisera detta helt uppenbara tilltag och hävda att man misslyckats med det grafiska. Det är en hyllning, det är en högst medveten retroflört, och spelet är absolut inte tråkigt att spela.

Satan i hålet... och elden i skyn. Här krävs grövre kaliber.

Utöver att tackla mina fiender och lämna dem bedövade kan jag dra mitt repetergevär längs marken och skjuta i bredsida från höften via sekundäreld för att skapa slow-motion - där jag kedjar huvudskott som om jag intagit Liseberg där huvuden exploderar som vattenballonger, vilket känns både nytt och gammalt. Eller för den delen när jag frikostigt kastar dynamit (eller väljer att frigöra dessa tejpade kluster för bredare effekt, eller kombinerar med en molotov) - ja då detonerar och brinner det mesta framför mig där liken roterar mot min vinkel som de sprites av död gegga de är.

För det är ju någonstans hit man vill komma - det försöker inte uppfinna hjulet eller historian, det handlar om att hedra dem, men med adderade spelmekaniska nymodigheter. Din tändare som lyser upp miljön? Den fladdrar också i riktningen mot hemligheter gömda i miljön - men då kan du samtidigt endast avlossa enhandsvapen, vilket även gäller när du bär kravallsköld, som också går att slå in kranium med. Det är balanserat och med bra tryck i samtliga puffror, och nivåerna där det ockulta utspelar sig? De är direkt enorma, vilket inledningsvis chockade mig med timmeslånga strapatser och hundratals fiender. {Quake}-nivåer som går att klara på 50 sekunder? De hittar du inte här.

Nivåerna är stora, erbjuder olika vinklar att tackla dem - samt en myriad av fiffiga sätt att både spränga och sätta eld på allt som rör sig.

Här uppskattar jag även att man inte vävt ihop snitslade korridorer, där de flesta strider går att ta sig an ur alternativa vinklar och vrår då slagfälten ofta bjuder in till olika strategier beroende på hur du närmar dig dem. Du kan smyga förbi, men du kan också ta dig runt eller attackera uppifrån - eller helt enkelt gå guns blazing framifrån. Valet är ofta ditt. Spelet har även klassiska "vapenbänkar" där det går att uppgradera sin arsenal, där vi talar om snabbare eldgivning, kanske grövre ammunition med tyngre verkan eller adderade spelmekaniska effekter som gärna anspelar på att sakta ned tiden. Alla vet att slowmotion är a thing of the past - men den platsar, alltid - framförallt när det endast finns två skott i ett dubbelpipigt hagelgevär och fyra arga fiender på skärmen, där vinkeln är till din fördel om du linjerar skallarna korrekt.

Dynamit och mystik.

Det skriver absolut inte om några regelverk varken för förstapersonsgenren eller den klassiska "boomer shootern" - men det är heller inte tråkigt att spela, och det är svårt att kritisera spelet för sin grafiska profil trots att det ser ut som... brunt, grått och dött kött som förmultnat och vänts i grillkrydda, och därefter lämnats i solen för tillagning. Fiendefloran hade mått bra av större variation däremot, där man i regel skjuter olikfärgade kaftaner beväpnade lite annorlunda, med en och annan överraskning i form av tyngre kavalleri som vevar in dig med köttkrok och kastar björnfällor omkring sig, utöver en handfull andra sataniska styggelser som kan hoppa lika snabbt och långt som de hudflängda varianterna från {Half-Life 2} och Ravenholm, samt diverse spöklika fiender med förmågor som jag låter dig själv upptäcka.

Här hade jag gärna sett att man varvat lite annorlunda för att erbjuda mer intressanta strider med mer dynamik. Miljöerna hade även de gärna fått gå i lite olika färgskalor lite oftare, för omväxlingens skull - för även om de visserligen är enorma i skala och erbjuder lite olika strategiska vägval mot samma mål varvat med enklare pussel så händer det att man får tunnelseende och blir trött i ögonen efter ett tag. Att finkamma alla vinklar och vrår tjänar man däremot på, där dolt i terrängen naturligtvis finns sedvanliga hemligheter och avsides rum som hör konceptet till.

Allt blir rött till slut - framförallt när du uppgraderar din arsenal med nya förmågor.

{Cultic} är nygammalt - i brist på bättre ord. Det tar en klassisk vinkel på en genre, inklusive det grafiska och kryddar med taktfasta moderniteter. Det är ingen revolution, det är ingen evolution - det är good old fun och klassisk mutilation, sett ur ett passionerat fans ögon och känsla för genren. Spelet till konsol innehåller allt släppt material hittills - både Chapter 1 och 2, samt ett överlevnadsläge. Det är många timmar spel paketerat i ett brunt paket med röda snören - vilket jag betraktar som både tidlöst och modernt samtidigt.