Cursed

På 80-talet pågick det ett bitvis ganska fientligt ordkrig mellan syntare och hårdrockare om vilken som egentligen var den bästa musikstilen. Själv var jag lite för ung för att välja sida i den kampen. Kanske är det därför jag så här i efterhand har skapat mig en egen konflikt nu på 2000-talet; vampyrer kontra varulvar. Och den här gången har jag inga problem att ta ställning. Valet mellan en sofistikerad graciös vampyr på nattlig jakt efter blod och en hundliknande varelse som borde vara på jakt efter en kam är inget som jag behöver använda några livlinor för att kunna avgöra. Om ni tyckte att Kate Beckinsale hade en aggressiv attityd mot varulvarna i Underworld så skulle ni ha sett mig. Visst har det gjorts en och annan sevärd varulvsfilm genom åren, inte minst eurohorrorn Dog Soldiers från 2002, men på det stora hela tar jag mig friheten att kalla genren för ointressant.

Inte nog med att syskonen Ellie och Jimmy råkar ut för en bilolycka, strax efteråt blir de överfallna av en vargliknande varelse. När de upptäcker förändringar hos sig själva i stil med abnorm styrka och kraftig hårväxt står det klart att de fått en släng av ett varulvsvirus. Inte något man går till skolsystern för med andra ord. När klassikern i genren, En amerikansk varulv i London, gavs ut 1981 spåddes det en lysande framtid för varulvsfilmer. Det blev precis tvärtom. När så en föredetting som Wes Craven efter fem års regifrånvaro plötsligt får för sig att återuppliva ett sådant förlegat tema så behöver man inte vara någon olyckskorp av högre rang för att förstå att något är fel. Närmare bestämt så är allting fel. Cursed dryper av malplacerad 80-talskänsla, bedrövliga specialeffekter och ett manus som skulle behöva elchocker för att komma igång.

Inspelningen kantades av produktionsproblem och Craven lär ha blivit rejält överkörd under redigeringsarbetet vilket naturligtvis kan vara en orsak till detta varulvsmagplask. Men om det var fallet hade det varit betydligt bättre om Craven satt sig ordentligt på tvären och sett till att få sitt namn borttaget från den färdiga (eller halvfärdiga beroende på hur man ser det) filmen. När det äntligen, efter 92 minuter av existentiell ångest, är dags för slutscenerna är de så beklämmande att någon på fullt allvar borde överväga att stämma Craven.

De som har sett Cravens underhållande men mjäkiga Scream-filmer har nog svårt att tänka sig att han på 70-talet sysselsatte hela censurväsendet och fick moralens väktare att sätta hela kaffekokaren i halsen. Hans elaka semi-exploitation filmer som Last House on the Left och The Hills Have Eyes klipptes sönder till den grad att de påminde mer om schweizerost än film. På 80-talet fick han sitt kommersiella genombrott med Terror på Elm Street som även blev de filmer som gjorde att jag fick upp ögonen för genren och det blev startskottet för mitt intensiva kärleksförhållande till skräckfilmens morbida och förtjusande värld. Så sent som förra veckan letade jag fram People under the Stairs, en av Cravens bortglömda pärlor, och konstaterade vilken förbenat bra regissör den mannen en gång var. Så ni får ursäkta om jag blir lite melodramatisk men för mig är detta ingen recension. Det är en begravning.