Darksiders

Det är sällan jag ramlar över ett spel jag tycker riktigt illa om, som jag bara någon timme senare knappt kan slita mig ifrån. {Darksiders} är exakt en sådan titel och mitt äventyr i en totalförstörd värld börjar med att jag stänger av konsolen flera gånger av ren tristess. Men recenseras ska det ju, så efter lite tjurande startar jag konsolen igen och spelar lite motvilligt vidare.

Jag serveras slentrian hack 'n slash mot ett till synes oändligt antal menlösa fiender. Något som känns extra kämpigt med fullständigt fenomenala {Bayonetta} i färskt minne, där vamphäxan bokstavligt talat dansade runt sina fiender med sjuk exakthet och löjligt perfekt spelkontroll. Här spelar man istället War, en av apokalypsens fyra riddare i vår värld sedan den där apokalypsen tydligen inträffat alldeles för tidigt.

Han är ful, trög och särskilt mycket finesser har han inte. Bilduppdateringen är dessutom alldeles för låg och jag drömmer mig återigen tillbaka till {Bayonetta} för en liten stund, och tycker att väntan på {God of War III} känns alldeles för lång. Sedan händer det plötsligt något. Jag får fler föremål. En mistlur, vingar, möjlighet att manipulera jordbävningar och andra prylar som skulle göra självaste James Bond grön av avund.

Varje lite grej förändrar spelet i dess grundvalar och områden som tidigare varit trista torg med kommunistkänsla förvandlas till lekparker med flera tänkbara alternativ. Möjligheterna utökas mångfalt och det trista stridssystemet blir sakteliga bättre i takt med att jag köper mig fler attacker från den gnidige demonen Vulgrim som behändigt dyker upp med jämna mellanrum för att pracka på mig saker.

Förutom möjligheten att lära sig fler attacker har man även tillgång till dödliga avslutningar, där man under spektakulära omständigheter sliter sin motståndare i stycken. Något som belönar dig med extrapoäng att spendera på shopping och liknande. Dessa attacker kan utföras efter att man delat ut nog mycket stryk genom ett enkelt tryck på cirkel-knappen (jag har recenserat Playstation 3-versionen), vilket heller inte går på tid eller kräver särskild timing. Därmed behöver man inte oroa sig om man missar att utföra den, utan man får fler chanser.

Plötsligt vill jag inte stänga av {Darksiders} utan kämpar tappert på för att få veta vad som utlöst apokalypsen medan fiendefloran sakta ökas på och riktigt brutala bossfighter avlöser varandra. Bland annat får jag efter några timmar in i äventyret möta en överdimensionerad riddare med yxa som frammanar bestar, vilka ska besegras innan man resolut kapar armen av riddaren, tar hans yxa och dräper honom. En annan lirare måste besegras genom att man tar sig in i hans huvud och söndrar det inifrån.

Ett spel som börjar som en riktigt trist {God of War}-klon förvandlas alltså efter någon timme till ett actionäventyr i samma anda som {Metroid Prime}, {Batman: Arkham Asylum} och {Shadow Complex}. Det finns gott om hemligheter, man blir sakta men säkert bättre och hjärnan får jobba minst lika mycket tack vare några riktigt bra pussel. {Darksiders} har även en hel del smarta inslag som brukar kunna skapa frustration i andra spel. Exempelvis har det extremt bra checkpoints, tydligt utmarkerade vägar så man slipper irra omkring utan att veta var man ska härnäst och en riktigt bra inlärningskurva under äventyret.

Tekniskt är tyvärr Draksiders ingen höjdare utan känns genomgående gammalt, vilket jag befarar gör att många är lite ytliga som mig och avfärdar det alldeles för snabbt. Det har gryniga texturer, bilduppdateringen är inte så följsam som den borde vara och effekterna ganska taffliga. Det gör att Joe Madureiras (riktigt grym tecknare för bland annat Uncanny X-men) härliga design får åka lite i baksätet och inte alls kommer fram och får skina så mycket som man hade kunnat önska.

Våra kära planeten Jorden har dock fått sig en ruggig smäll (det här med apokalypser är inget att leka med!) i {Darksiders}, men till skillnad från hur en mörk framtid brukar se ut i spel och film, möts vi här av en ganska kulört värld som ändå bibehåller en ondskefull känsla. Världen är även befolkad av en rad läckra demoner, übermonster, ockulta varelser och annat oknytt. Vigil Games har lyckats ge flera av dem sköna personligheter och dialogerna är härligt puckomacho med hård känsla.

Det härliga persongalleri man stöter på i {Darksiders} har dessutom riktigt väl genomarbetade röster. Här finns exempelvis Mark Hamill (Luke Skywalker, ni vet) i rollen som Watcher och han gör en precis lika grym insats som när han gestaltade Jokern i {Batman: Arkham Asylum} förra året. Musiken är också välljudande med mycket ödesmättade toner som aldrig blir så allvarliga att man förlorar den ganska sköna serietidningskänslan som trots allt präglar äventyret.

Nu ska det väl slås fast att {Darksiders} aldrig blir samma mästerverk som exempelvis {God of War} eller {Batman: Arkham Asylum}. Spelkontrollen blir aldrig sådär riktigt exakt som behövs för maxbetyg och många av de nya attackernaman lär sig behöver egentligen aldrig användas utan känns som extra utfyllnad för att ge sken av ett stort speldjup.

Likt förbaskat växer äventyret hela vägen till slutet av den ytterst respektabla speltiden av runt 15 timmar och när eftertexterna rullar kan jag ändå inte låta blir att känna att jag är riktigt sugen på den där uppföljaren THQ redan har talat om. Lite mer finslipning och co-op, och {Darksiders} kommer räknas som en av de riktiga höjdarna i den subgenre där spel som {Devil May Cry}, {Bayonetta}, {Ninja Gaiden} och {God of War} utgör måttstockarna.