David hårdtestar Game Boy Micro

"Herrejesus, vad liten", är min spontana reaktion. För Game Boy Micro är faktiskt helt sjukt liten. Av alla tekniska prylar jag bär med mig (mobil, digitalkamera, MD-spelare) är det den minsta och klart lättaste. Faktum är att om man lägger Micro ovanpå en Playstation Portable täcker den knappt skärmen. Det gapande kasettfacket ser rent oproportionerligt stort ut i jämförelse med resten av maskinen.

Nåja, efter en stund har den värsta chocken lagt sig och det har blivit dags att påbörja själva eldprovet. Dock, instruktionsbokslydig och konsolvårdande som jag är låter jag Micron ladda de rekommenderade 2,5 timmarna innan test. När så Start- och Select-knapparna slutat blinka och istället övergått till ett stadigt blått sken för att indikera fullt batteri är det dags att skrida till verket.

Pruuuuing.... Ting! Den klassiska Game Boy Advance-vinjetten lyser upp skärmen, och vilken skärm sedan! Visst, den mäter in på blygsamma två tum, men i övrigt är det den klart bästa skärm som någonsin suttit i ett Game Boy. Till skillnad från Game Boy Advance SP som är frontbelyst, har Micro bakbelyst skärm vilket ger betydligt bättre ljus och färgåtergivning. Där alla spel badar i ett lite gråblådassigt ljus på SP framträder de på Microns pyttelilla skärm med regnbågsklar tydlighet. Det svarta är svartare, det röda är rödare och det gröna är, ja, grönare. Även skärpan och kontrasten är bättre och överlag är det mer stuns och kräm i bilden. Jag stoppar in varenda litet skitspel jag har hemma bara för att se hur mycket bättre de ser ut på Microns skärm. Och bättre ser de ut, hela bunten. Gamla spel blir som nya.

Ljusstyrkan går att reglera i fem steg. Även på den svagaste inställningen är bilden bra, på den starkaste blir det helt hysteriskt skarpt och färgglatt. Batteritiden uppger Nintendo till 6-10 timmar. Själv körde jag på högsta ljusstyrka och volym och klockade in på cirka sex timmar, vilket då får anses stämma väl överens med det som utlovas. Den inbyggda högtalaren är dock något klen. I ett tyst rum fungerar ljudvolymen visserligen, men på buss eller tunnelbana räcker den inte till på långa vägar. Bastonerna försvinner helt och det enda som blir kvar är lite väsande diskant. Å andra sidan är det väl ingen som riktigt köper en Game Boy Micro för att använda som bergsprängare och med hörlurar blir faktiskt ljudet bättre än någonsin. Jämfört med Game Boy Advance SP är basen djupare och diskanten mer balanserad. Och framförallt, det finns ett hörlursuttag! Tack för det, Nintendo.

Efter att ha beundrat skärmen och diggat lite tunes inne på Advance Wars 2:s soundtest är det så dags att ge sig i kast med själva spelandet. Lite förvånad konstaterar jag att Microns knappar känns både distinkta och sköna. Styrkorset samt A- och B-knapparna är något upphöjda och reagerar snabbt och precist utan att ha den där lite klickiga känslan som SP:s knappsats drogs med. L-, R- Start- och Select-knapparna är läckert kromade och har precis rätt motstånd. På det hela taget ger knappsatsen ett mycket gediget och kvalitetsmässigt intryck. Redaktionens farhågor kring storleken kunde jag också snabbt avfärda. Visserligen har jag inte Petters dasslockslabbar, men ändå. I min mening ligger Micro skönare i handen än Game Boy Advance SP.

Designen lutar mer åt mp3-spelare och Nokia-mobil än spelpojke, med strama linjer och kromade detaljer. Även om jag personligen inte tycker att Micron riktigt når samma designmässiga höjder som Ipod Nano eller ens min egen Canon Digital Ixy, är den fullt i klass med PSP och ljusår över tidigare modeller. Hög byggkvalitét och detaljfinish bidrar till det lyxiga intrycket, det här är en liten manick som inte skäms för sig, varken på skolgården eller i krogkön. Och det är väl det som är meningen. Under testdagarna drar jag upp Micron lite varstans på offentliga platser och får en hel del nyfikna blickar.

Är då Game Boy Micro en fullvärdig ersättare till Game Boy Advance SP? Ja! Eller rättare sagt, nästan. Det är en detalj som hindrar den från att få full pott; bakåtkompabiliteten. Bristen på sådan, närmare bestämt. Det har ju alltid varit kännetecknande för Game Boy att kunna spela alla gamla spel även på de nya maskinerna. Så är icke fallet med Micro, den säger blankt nej till allt utom Advance-spel, vilket ju är synd. I alla fall för en gammal spelpojksfantast som mig själv som gärna tar fram klassiker som Solar Striker (hypersvårt och extremsimpelt), Dynablaster (föregångare till Bomberman) eller Fatal Fury 2 (buggig men underhållande konvertering) på stranden. Likaså fungerar inte gamla tillbehör med Micro, vilket gör att du måste köpa en speciell linkkabel eller adapter för att kunna köra mot andra Game Boy Advance-ägare, jippie. Det är nästan så jag kan föreställa mig planeringsmötena i Kyoto: "Iwata-san, tyvärr har vi inga intressanta Gamecube-titlar till julen och Revolution är inte färdig än, men... vår plan är att sälja på hela världen en massa sladdar och adaptrar!! Ha ha ha!!! Det har inte Sony och Microsoft tänkt på!!! Ha ha hah aaaaa!!!!". Eller nåt.

Så visst, Game Boy Micro är inte perfekt. Och den erbjuder inget som är egentligen nytt. Det är mer fashion statement än teknisk revolution. Men den är fin. Och så liten. Och skärmen är ju så väldigt fin (om än liten). För mig har den helt konkurrerat ut SP:n om platsen i innerjackfickan, just tack vare sitt mindre format och bättre skärm.

Kort sagt: vill du kunna spela Game Boy med stil (alternativt samlar fanatiskt på alla modeller som jag själv) eller bara är lite allmänt prylbögig är Micro ett självklart val. I annat fall går det ju faktiskt att spendera den där knappa tusenlappen på diverse andra intressanta saker. Om du kan stå emot habegäret vill säga.

bild 1-2: Micron fick åka med på cykeltur över Tranebergsbron och beundra utsikten.

bild 3: Någon som kommer ihåg den första Game Boy-reklamen? En kille i motorcrosshjälm som håller upp ett Game Boy framför ansiktet. Här är i alla fall min och Microns tolkning av den.

bild 4-5: Hela familjen Game Boy samlade för släktfoto.

bild 6: Så här ser The Minish Cap ut på Game Boy Micro...

bild 7: ...och så här ser det ut på Game Boy Advance SP. Bilderna är dock inte riktigt rättvisande då Micro ser mycket pixligare ut här än i verkligheten. Ni får dock en ungefärlig bild av skillnaderna i färgåtergivning.

bild 8: Fina, kromade axelknappar och läcker, grön metallfinish.

bild 9: Grön maskin, grön låda. Logiskt, eller hur?